Moraliserandet kring IVF är över – nästan
Det ser ut som om moraliserandet i de svenska provrörsfabrikerna nästan kan få ett slut. Men bara nästan.
Jag vet förstås att det har gått framåt sedan min tid i infertilitetsträsket.
Året var 1994 och jag sa glatt vid första hormonsprutan hos barnmorskan att det ska säkert lyckas, jag var ju inte lastgammal. Och jag såg svaret i hennes medlidsamma blick. För det var jag. Jag var 35 år gammal. Gammal.
Snabbt uppfattade jag skiktningen i de svenska provrörsfabrikerna, där jag och medsystrarna kämpade med IVF. Vi satt i väntrummet och mätte varandra med blicken: ung, halvgammal, gammal, urgammal (40 år).
Äntligen ett ärligt besked från experterna i Statens medicinsk-etiska råd (Smer) om att åldersgränserna var en bluff. Riskerna med en graviditet vid högre ålder är inte så stora att det motiverar en åldersgräns på 38 år. Först hos kvinnor över 50 år talar man om högre risker.
Äggen som avgör
Många blir enkelt gravida efter 40, andra har problem vid 25. Avgörande är inte kvinnans ålder, utan hur bra hennes ägg är.
Därför bör åldersgränserna tas bort, anser rådet.
Frågan är bara vad rådet menar med att en "bedömning" ska göras av par som vill genomgå provrörsbefruktning. Det här med "hänsyn till parets/personens individuella förutsättningar att fungera som förälder".
Vad är de rädda för? Att genomgå provrörsbefruktning är ingen lek. Det är inte som att gå till tandläkaren. Ingen spontanhandling.
Bedömningar ska vara medicinska
Det är en krävande behandling som föregås av många svåra samtal om varför det inte blir barn, om vi verkligen måste få barn och i så fall hur. Samtal som fortsätter på kliniken, med barnmorskor och läkare, släktingar och vänner.
Jag hoppas sådana uteslutande förslag om en formaliserad ”bedömning” tas bort från ett lagförslag. Bedömningar ska vara medicinska, punkt slut. Allt annat är i förlängningen moraliserande om vem som bör och ska få känna barnlängtan, och hur länge.