Skattepengar flyttas över till fastighetsmiljardärer men ingen bryr sig
Slitna demensboenden är det nya bitcoin
Hur höga krav är det rimligt att ställa på våra folkvalda? Den frågan har debatterats flitigt de senaste veckorna.
Här kommer ett förslag till miniminivå: en politiker ska inte slumpa bort medborgarnas ägodelar.
Det är en ribba som inte borde kräva Armand Duplantis talanger för att hiva sig över. Ändå sker den ena fumliga rivningen efter den andra.
Häromveckan meddelades att börsnoterade SBB köper sju skolfastigheter i Stockholm från kommunen för 1,5 miljarder kronor.
Stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson (M) var lyrisk och pratade om hur staden nu skulle få “intäkter för att investera i nya kommunala skolor och förskolor”.
Förlåt, men det är så dumt att man vill skrika i en kudde.
Först ett förtydligande. Huruvida offentliga eller privata aktörer är bäst lämpade att äga saker är en fråga om politisk uppfattning. Den debatten har inget med det här att göra.
Vad detta handlar om? Enkel matematik.
SBB står för Samhällsbyggnadsbolaget och startades av det tidigare socialdemokratiska kommunalrådet Ilija Batljan. SBB:s affärsidé är att dammsuga Sverige på så kallade samhällsfastigheter: skolor, vårdcentraler, polishus.
Dessutom har bolaget investerat i miljonprogramsområden. SBB äger fastigheter för över 125 miljarder. Målet är 300 miljarder år 2026. Säljare är i de flesta fall kommuner. Vem som gjort den bästa affären? En ledtråd: SBB:s aktie har på fem år stigit med 600 procent.
För Spotifys grundare Daniel Ek tog det tio år att bli dollarmiljardär, Ilija Batljan har nått dit på halva tiden. Det är inte konstigt att kostymklädda investerare köar utanför landets kommunhus för att befria invånarna från fler tillgångar. Slitna demensboenden är det nya bitcoin.
Man önskar att fler lokala pampar läst de skrifter som organisationerna Sveriges Kommuner och Regioner och Kommuninvest gett ut. Där framgår att det på lång sikt alltid blir dyrare att hyra lokaler än att äga dem.
En vanlig miniräknare kan svara på varför. Kommuner har inte samma vinstkrav som ett börsnoterat bolag och lånar dessutom alltid billigare än privata företag. Stockholms Stads snittränta i slutet av 2020 var 0,53 procent.
Att sälja tillgångar för att få “intäkter” i stället för att öka sina lån blir då lika intelligent som att elda med möbler när det är kallt.
Baserat på SKR:s räkneexempel och en årlig ränta på 1 procent blir det under en 25-årsperiod nästan 2,5 gånger dyrare för en kommun att hyra en skola från ett privat bolag jämfört med att äga den.
Det är siffror som påminner om bygget av Nya Karolinska. Det offentligt finansierade sjukhuset skulle ursprungligen betalas med lån via en privat mellanhand till en ränta på sju procent. En av de som gick i taket var dåvarande finansministern Anders Borg. I dag är han bland annat ordförande i ett företag som investerar i, ehum, samhällsfastigheter.
Politiker utvärderas ofta baserat på hur de vill fördela skattemedel i form av “satsningar”. Minst lika viktigt borde vara att fundera på hur befintliga egendomar förvaltas. Statliga Vattenfall har på ett decennium bränt 170 miljarder kronor på dåliga investeringar, tillräckligt för att finansiera dubblad lön till landets barnmorskor. I 40 år.
Över hela Sverige pågår just nu en enorm förmögenhetsöverföring från skattebetalare till ett antal fastighetsmiljardärer. Det är en fråga som inte tycks särskilt het inför valrörelsen. Det borde den vara.