Nato-processen alla moderater vill glömma
Nu är Sverige med i Nato.
I Washington och Bryssel är humöret på topp, men det finns en del att utvärdera med den snåriga vägen fram till medlemskapet.
En process som har präglats av turbulens och felbedömningar från den svenska politikens sida.
Våren 2022 var historisk på många sätt.
När Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina svängde den svenska inställningen till Nato på en femöring. Sverige som under flera sekel sett sig själv som tongivande i relationen till Finland, insåg plötsligt att vår granne och partner höll på att svänga i sin inställning till Nato.
Sedan gick det snabbt och i maj lämnade Sverige in sin ansökan om att bli medlem i Nato.
Förväntningen var att det skulle bli en snabb och lätt process. Redan här började felbedömningarna. Redan här satte sig Erdogan på tvären när Turkiet deklarerade att de tyckte det var ett misstag att släppa in Sverige och Finland i Nato.
Sedan följde nästan två år av krumbukter och bakslag. Under de två åren har regeringen hoppats och blivit besviken många gånger om.
Otaliga är de datum som utrikesminister Billström höftat som möjliga tidpunkter för Sverige att bli Nato-medlem. Inget av de datumen har varit den 7 mars 2024.
Efter att Turkiet satt sig på tvären där i maj 2022, påbörjades en berg-och-dalbaneliknande process med Turkiet och sedan Ungern vid spakarna. Sverige och den svenska regeringen har mest liknat överraskade och ofrivilliga passagerare.
I juni 2022 träffade dåvarande statsminister Magdalena Andersson och Finlands president Sauli Niinistö Erdogan i Madrid. Mötet ledde till en avsiktsförklaring där Sverige förband sig att utöka terrorbekämpning med fokus på PKK, ta bort förbudet mot att sälja vapen till Turkiet och att Sverige skulle stödja Turkiets inträde i EU.
Det är den här överenskommelsen som orsakade så mycket förvirring i relationen mellan Turkiet och den svenska regeringen. Med ett avtal i hamn menade den svenska regeringen att man nu var klara med att förhandla med Turkiet. Som vi vet såg Turkiet på det på ett helt annat sätt.
Det här var under brinnande valrörelse och lite självbelåtet påstod Moderaterna att Nato-processen skulle bli smidigare vid dem vid rodret.
Det var en felbedömning.
Den nya regeringen fick det ännu svårare.
Koranbränningarna skapade stora spänningar inte bara mellan Sverige och Turkiet, utan Sverige och flera muslimska länder.
Kraven från Erdogan växte och förändrades med årstiderna.
Tobias Billström fick lägga tid på att förklara för Turkiet hur den svenska rättstaten fungerar – nej den svenska regeringen bestämmer inte vem som utlämnas från Sverige till ett annat land, det gör domstolarna.
Billströms argument var att Sverige och Turkiet hade ett avtal och eftersom Sverige levt upp till detta borde allt vara klart för Turkiet att skriva under Sveriges Nato-ansökan. Det var uppenbart att regeringen felbedömt Turkiets utgångspunkt.
Mitt i det hela godkände Turkiet istället Finlands medlemskap. Även här hade Sverige felbedömt hur viktigt det var för Finland att blir medlem samtidigt som Sverige. Inte så viktigt visade det sig.
När relationen med Turkiet till slut började stabiliseras dök Ungern upp och kastade grus i maskineriet. Plötsligt var Ungern inte alls så pigga på att släppa in Sverige. De var bland annat sura på att Sverige kriterat Ungern för bristande rättstatsprinciper.
Utrikesministern verkade överrumplad och sa att det var svårt att veta vad Ungern egentligen ville, de hade inte framfört några egentliga krav.
Så gick hösten och det enda man kunde veta var så fort Tobias Billström nämnde ett datum för ett möjligt inträde, då blev det inte av.
När Turkiet till slut röstade ja till Sverige vändes regeringens förvånade blickar mot Ungern. Landet som sagt att de inte skulle vara sist med att rösta om Sveriges medlemskap.
Orbán bjöd in Kristersson till Budapest, och Kristersson svarade stöddigt att han kunde resa dit när pappren var påskrivna.
Några dagar senare stod de på en gemensam presskonferens, i Budapest och presenterade ett avtal om Jas Gripen. Samtidigt passade de på att berätta att det ungerska parlamentet nu skulle rösta om Sveriges medlemskap inom några dagar.
Nu när processen är över kommer de flesta förmodligen att minnas två saker, det tog lång tid och Finland gick före.