Det är lätt att driva om EU men kanske är det inte så dumt att göra saker ihop
Norska Nobelkommittén valde att ge årets fredspris till EU – och en kollektiv skrattfest bröt ut i de sociala medierna. Serietwittrarna gick bananas i ren formuleringsglädje. Det var ingen hejd på de hånfulla kommentarerna. Även de vanliga stolpskotten gick plötsligt in i det vidöppna målet.
EU! Regler för böjda gurkor! Lakritsförbud! Bryssel! Stopp för surströmming! Merkel! Överstatlighet! Byråkrati! Slöseri!
Att håna EU är världens enklaste grej. Det är lika lätt som att gnälla om invandring eller flumskolan eller miljömuppar. Eller ännu lättare, eftersom EU-hatarna inte alla lever under en sten utan lika gärna kan vara förment intellektuella och samhällsengagerade.
Det är klart att EU ska kritiseras, granskas, ifrågasättas och hållas i örat. Och det är klart att just den norska kommitténs beslut att ge fredspriset till Europeiska Unionen just i år kan betraktas som ”tragikomisk tajming”, som Johan Norberg skrev i SvD. Med sådana vänner behöver man inga fiender, heter det ju.
Men måste det innebära att grundtanken om ett enat Europa är fel?
Jag tycker inte det.
Alternativet, ett Europa där varje land sköter sig självt och bygger sina murar, skrämmer mig betydligt mer än unionstanken och anpassningen till ett gemensamt regelverk där byråkratin är oundviklig. Visst har mycket misslyckats och visst förtjänar mycket att kritiseras, men dagens Europa är så mycket bättre än förr.
Det är gemenskap jag gillar. Själva ordet, dess innebörd. Människor gör saker tillsammans i stället för var för sig. Går samman i stället för isär. Håller ihop på väg mot stora mål som gynnar flertalet i stället för ett fåtal. Inte som flockar, men som föreningar. Från det lilla till det stora. Demokrati, solidaritet och en korv som delas efter behov snarare än med millimeterrättvisa. Det gillar jag.
Häromdagen fick jag lära mig att antalet kooperativa företag ökat dubbelt så fort som vanliga aktiebolag under de senaste åren. Eldsjälar och entreprenörer väljer att dela både risk och investeringar med likasinnade, i stället för att ensam är stark och skiter i andra.
Även om det naturligtvis handlar om små rörelser så var det en god nyhet som bekräftade min känsla av gemenskapens växande betydelse. För jag vill gärna tro att det är så. Att tillsammans är det nya svarta. Att egoismen är en övergående fluga. Att allting blir bättre ju mer vi är tillsammans.
Dagens tips 1
Apropå gemenskap och delat ansvar. Alla har vi suttit med skrynkliga kvitton mot slutet av en resa och försökt räkna ut vem som ska betala vad till vem. I sämsta fall slutar det med sura miner som överskuggar de roliga minnena. Men nu är det slut med det. Sök på ”Shared Expenses” och ladda ner appen som gör hela uträkningen ner på minsta decimal.
Dagens tips 2
Om tre veckor är det val i USA och det känns alltmer som mänsklighetens vägskäl. Peter Kadhammars fina ”Route 66” exponerar den tröstlösa fattigdomen i världens rikaste land, medan Martin Gelins tegelsten ”Den amerikanska högern” går djupare i förklaringen till varför så många amerikaner vill göra USA till världens mest reaktionära land. Rysarlitteratur, faktiskt.