En bra mamma ska ha - dåligt samvete
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-02-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns en sajt som heter Bad Mothers Club. Grundaren, Stephanie Calman, säger till Vi Föräldrar att hon fick idén när hon läste om en heltidsarbetande mamma vars enda sätt att få i väg barnen till skolan var att sätta på dem skoluniformerna innan de somnade, på kvällen, och ge dem choklad till frukost i bilen. Gå in på www.badmothersclub. co.uk och njut. Det mesta är skrivet i den där underbart ironiska tonen som nästan bara brittiska skribenter kan få till, klicka till exempel på rubriken: Why druggies and sex addicts make great babysitters - en betraktelse av kärnfamiljslivet.
Här i Sverige lär ju ingen komma på idén med en liknande sajt. Här är vi så snusförnuftigt duktiga när det gäller barnomsorg. Här får vi aldrig en tidning, vars idé är att stötta det dåliga föräldraskapet, föräldrar som ljuger för sina barn, inte kommer i tid till dagis, inte orkar laga middag och som använder teven som barnvakt utan att få dåligt samvete.
För i Sverige är vi som sagt snusförnuftiga. Här glöms inga AD-droppar bort (vitaminer för att stärka ungar som inte får så mycket sol, sedan växer ungarna upp och begår självmord eller käkar lyckopiller, så kan det gå), här lagar vi vår egen barnmat (storkok), vi testar tygblöjor och köper pedagogiska leksaker redan när ungen är en månad gammal för att öva motoriken och vi går på babysimrytmikbarnsångträningmassage för att stimulera de kära små liven.
Många gånger sedan jag fick barn har jag känt mig övervakad, i synnerhet som mamma eftersom kvinnans frigörelse haltar mest på detta område.
Man kan få blickar på Ica om man säger till för hårt mot sin unge, någon fnyser bakom ryggen på bussen för att man matar med nappflaska, en morsa går förbi ens barnvagn på promenadstråket och inspekterar den, i föräldratidningar och mammaböcker pratas det gärna om att det är okej att känna sig urusel som förälder och att "du kan ditt barn bäst, lyssna på dig själv" men det där är naturligtvis den stora lögnen för i nästa andetag får man förmaningar av sorten "använd inte napp bara för att ni inte orkar trösta barnet på annat sätt" (vafan använder man napp till om inte för att man inte orkar trösta ungen längre?), kvinnor som inte vill amma blir ifrågasatta och på BVC får man förmaningar om man inte lägger bebisen tillräckligt ofta på magen fastän bebisen bara gråter på magen för "hon kommer aldrig att lära sig krypa""
Läste någonstans att sångerskan Charlotte Nilsson har fått arga brev för att hon började jobba elva dagar efter att hennes son fötts. Det är ju det jag säger, det sitter små föräldrapoliser runtom i Sverige och jobbar ideellt med att hålla ordning och reda i leden. So what om Charlotte Nilsson vill jobba? Hon kan ju dessutom ta med sig sin unge överallt och hur var det nu: "Barnet ska anpassa sig till ditt liv, inte tvärtom." Jag kan tänka mig vad det står i de där breven, "Du älskar inte ditt barn" eller "Kvinnor som du borde inte få ha barn om ni inte vill ta hand om dem". Kring allt detta vävs det dåliga samvetet. Och har man inget dåligt samvete får man dåligt samvete för att man inte har det. För man ska ha dåligt samvete om man är en bra mamma. Man ska gå runt och oroa sig för att man inte räcker till hela tiden. Tror man att man räcker till så är det något som inte stämmer i huvudet på en.
Jag har hållit mig undan mammagrupper och jag går bara till BVC och frotterar mig med andra föräldrar i väntrummet, i nödfall. Jag tror säkert att mammagrupper kan vara toppen. Har man tur så hamnar man med andra föräldrar som kan ge en stöd och råd. Men det vore bara så typiskt att jag skulle hamna i en grupp där alla sitter i en ring och påklistrat försöker låtsas att de är så jävla bra på att ta hand om sina barn, som lagar sin egen barnmat, använder tygblöjor, ammar heltid i minst ett år och tar avstånd från mammor som inte gör det, tar hela ledigheten själva och så vidare. Min kompis var på en mammaträff och hon var trött och hennes unge bara gnällde och till slut tappade hon tålamodet och sa" sluta nu, annars slänger jag ut dig genom fönstret". Det blev pinsamt tyst kring bordet och min kompis som aldrig skulle hiva ut sitt barn från tredje våningen kände sig som en barnmisshandlare. Made in Sweden med andra ord.