Det kanske är lite synd om män?
Jag läser SvD-journalistens Adam Svanells debutroman ”Vildsvinet”. Den handlar om en sorts incel, en nästan-oskuld, som träffar en tjej, och på många sätt beter sig frånstötande.
Huvudpersonen, Gustav, är nämligen svartsjuk.
Han vill veta exakt vad tjejen, Julia, gör. Om hon berättar en historia där händelseförloppet inte återges exakt, ältar han. Ställer fråga på fråga. Hur var det egentligen? Vad döljer hon?
Det är kanske, kanske är lite synd om män?
Äsch, jag ska inte ta i. Men helt lätt är det inte att leva upp till rådande mansbild. Vad den nu är.
Tydligt är åtminstone att manlig osäkerhet, manlig svartsjuka, manlig tafatthet är avtändande.
När jag läste ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson var jag på Esters sida. Att gå upp i en oåtkomlig man på det sätt hon gör är tillintetgörande, men knappast ovanligt.
I princip alla heterokvinnor jag känner har blivit kär i en avmätt män. En av och på-man. En det är inte du det är jag-man. En jag hör inte av mig men om du inte gör det kommer jag jaga dig-man. En jag vill se soluppgången vid havet med dig-man och sen gör han inte det. Det gör en spritt språngande.
Att någon har underlåtit sig att ha ett liv innan just du kom in som en vårvind.
Och det är ju svindlande att man måste tvingas förhålla sig till att någon du älskar känt lust med någon annan, att den du älskar känt att den här personen vill jag vara helt blottad inför och att den inte var du.
Allt detta brottas Gustav med i boken. Och den starkaste känslan jag känner är obehag.
Jag vill säga åt honom att sluta vara så gränslös. Skärp dig, låt henne vara.
Som om det aldrig varit jag.
Som om jag inte har en hel hög med vänner som varit Gustav.
Som misstänkliggjort varje beteende.
Som blivit så svartsjuka (jag inkluderad) att känslan blivit övermäktig, att varje detalj från allt som hände före oss ska nagelfaras.
När jag varit sådan, betett mig, så har jag förklarat det med att det är han som gör mig osäker. När det alltid, alltid handlat om mig själv och min avsaknad av någon sorts grundtrygghet.
Det kan också vara det underliggande hotet om våld som gör att svartsjuka män ger mig en känsla av olust. Förstås slår inte alla män (jag borde inte ens behöva skriva det). Men mäns svarta blick vid ilska gör mig alltid skakad. Även om ilskan kommer från någon jag litar på fullt ut.
Det finns en skogshuggare på Instagram. Ja, det finns väl antagligen fler, men nu pratar jag om en som fler än jag mötts av i flödet. Det han gör är att hugga ved. Kollar in i kameran. Drar av sig sitt skärp med en hand (som om det vore ett skill, ett partytrick!). Innehållet är platt. Men han utstrålar: Vid kris tar jag dig under armen, bär dig ner till en inredd bunker, där jag har preppat för tjugo år framåt. Åtminstone med ved och konserver.
Han är Gustavs motsats. Gustav klarar inte ens av att ta sig ut på motorvägen när han och Julia ska åka i väg.
Jag har skrivit om min avighet mot förkylda män, och då missuppfattade en del mig.
Jag undrar ju: Varför är jag så här?
Varför är jag på ett sätt, men förväntar mig något helt annat tillbaka?
Det är inte lätt att vara människa, särskilt inte när du är kär.