Koranbränningarna är kanske inte ens lagliga
Regeringens funderingar om att mixtra med ordningslagen, för att bli av med problemet koranbränning, kan inte enbart ses som desperation. För de är därtill rent ut sagt korkade.
Lika korkade, möjligen mer sympatiska, är de yttrandefrihetens försvarare som tar för givet att inskränkning av rätten till koranbränning vore ett hot mot demokratin. Den liberala pressen svämmar över av gripande och ädelmodiga försvarstal för den hotade yttrandefriheten.
Förvirringen som fått så många opinionsmakare i pressen att tappa omdömet leder till åtminstone en säker slutsats. En handfull provokatörer har med så enkla medel som en bok, bacon och tändvätska lyckats skapa kaos i det politiska samtalet.
Att hitta på en ny liten paragraf i ordningslagen som med precision riktade sig enbart mot koranskändning torde vara praktiskt ogenomförbart. Förutom att ett sådant försök, med rätta, skulle tolkas som att Sverige vek ner sig inför hot från ett knippe diktaturer. Och följaktligen öppnade garden mot nya krav på anpassning till muslimska antidemokratiers syn på lämpligt beteende. Som när regeringen kröp för regimen i Turkiet. Dessutom har regeringen att tampas med SD som anser koranbränning vara en omistlig del av politiken.
De principbundna yttrandefrihetsvännerna beter sig som om de tror att yttrandefriheten är absolut och att koranskändning därför alltid är ett tillåtet ”yttrande”. Som om brottet hets mot folkgrupp inte fanns.
Den vanligtvis skarpsinniga ledarskribenten i DN Hanne Kjöller vill till exempel lösa problemet med att inrätta en liten fredad zon, ett speakers’ corner efter engelsk förebild dit förargliga yttrare kunde hänvisas, ”ett slags ständigt pågående Ring P1”.
Men lika lite i Hanne Kjöllers speakers’ corner som i Ring P1 vore det tillåtet att exempelvis grovt förtala Hanne Kjöller. Eller begå förargelseväckande beteende eller hets mot folkgrupp, de två brott som koranprovokatörerna redan kan ha begått.
Men i så fall utan att åka fast? Då måste man fråga sig varför.
1984 dömdes några förmågor i kretsen av fotbollshuliganer just för förargelseväckande beteende för att de under en match mot ett israeliskt lag brände en israelisk flagga. Domen fastställdes i en hovrätt.
Då kan man undra om det inte vore väl så förargelseväckande att bränna en koran som en israelisk flagga?
Jovars. Men jag tvivlar på att det blivit hovrättsdom om flaggan varit palestinsk och de gästande fotbollsspelarna palestinier. Dessutom är händelsen från 1984, då synen på Israel var en helt annan än på dagens högerextremistiska regim.
Åklagarmakten som avgör frågan om åtal eller icke åtal agerar nämligen ofrånkomligen subjektivt när det gäller brottslighet med politisk innebörd.
I mängden av yttranden om koranbränning från politiker och professionella politiska skribenter kan man hitta en spaltkilometer av dumheter och meningslösa självklarheter. Men en skribent avviker i stark kontrast. Det är faktiskt en polisman, Ulf Boström i Göteborg, som i SvD påpekat att en svårförklarligt passiv åklagarmyndighet inte lagt många strån i kors för att åtala koranbrännare för vare sig förargelseväckande beteende eller hets mot folkgrupp. Därför har det, enligt Boström, uppstått ”ett rättsvakuum… där ingen med säkerhet kan veta” om koranbränningarna är lagliga, eftersom det inte finns några vägledande domar. Och landets åklagare tycks ta för givet att ett sådant uttryck för muslimhets är okej. Läget har knappast blivit bättre av att såväl UD som statsministern föregripit rättslig prövning genom att förklara koranbränningarna lagliga, konstaterar Boström. Vilket varken UD eller statsministern hade kompetens att uttala sig om. Eftersom ingen åklagare vågat ta initiativ till åtal. Så att vi därmed inte fått någon prövning i domstol.
Så det blev en polis som till slut ställde skåpet där skåpet ska stå? Ja, men han är inte ensam. Det finns enstaka ljusglimtar i det här debattmörkret där flera högt kvalificerade jurister, ej åklagare, uttryckt samma tankegångar.
Allt hopp är dock inte ute. Det pågår faktiskt en förundersökning rörande två koranbränningar i Stockholm. Åklagaren heter Anna Hankkio. Hon kan bli banbrytande om hon förändrar den hittillsvarande slentrianen bland svenska åklagare.
Jag är inte ensam om att tro att ett åtal har goda möjligheter att leda till fällande dom. Förmodligen är det rätt många domare och rättslärda som har samma uppfattning. Chansen finns alltså att vi blir av med ett förargligt problem som bottnade i politiska fördomar i åklagarkretsar snarare än i juridiskt skarpsinne.
För övrigt anser jag att…
- …liksom vänstertidningen Flamman, att om iranska kvinnor bränner en koran framför Irans ambassad för att protestera mot religiöst förtryck är det lagligt. Och något helt annat än provokatören Rasmus Paludans försök att fixa upplopp.
- …det är bort i tok när Författarförbundets ordförande Grete Rottböll hävdar att alla som vill ska få trycka böcker gratis om de vill bli författare. Det är icke som ”att låta en läkare betala för att gipsa ett ben” att själv betala tryckning av refuserad bok.