I 100 år har politik och idrott hört ihop
I en tid där det personliga varumärket är viktigare än patos för alla människors lika värde var det befriande vackert att en kvinna stod upp.
Det har knappt gått en vecka sen Emma Green Tregaro tog ställning. Hennes vackra regnbågsnaglar satte debatten om homosexuellas rättigheter på agendan. Sen satte PR-maskineriet i gång. Emma tystades ner av friidrottsförbundets Tomas Riste.
Blanda inte politik och idrott menar Riste och andra. I en enkät på Aftonbladet ställs frågor om Rysslands antigay-lagar till Tre Kronors största stjärnor. Menlösheten är förbluffande.
Erik Karlsson har inte någon syn på lagarna. ”Jag tar inget ställningstagande alls i den frågan” säger han som om frågan gällde ett femte jobbskatteavdrag.
Henrik Lundqvist säger att ”OS är ett sådant fint evenemang” och vill ”fokusera på sporten”. Hur är det möjligt när Lundqvist vet vad som händer med homosexuella i Ryssland?
Och så fortsätter det. Politik hör inte hemma i idrotten, säger många. Sen när? undrar jag.
Politik har alltid varit en del av idrotten, men i den här nya PR-styrda idrottsvärlden verkar nästan alla helst vilja gå runt med skygglappar. Att Kina och Ryssland får stå värd för OS är just politik. Att Qatar fick fotbolls-VM 2020 är politik. Under de senaste 100 åren har idrotten gång på gång varit just politik. Och det är lätt att förstå varför. Idrottens genomslagskraft är oslagbar. 1936 tittade amerikanen Jesse Owens rakt in i Hitlers ögon och vann tre OS-guld i Berlin. Att en svart person skulle visa sig vara så överlägsen var ett politiskt nederlag för Hitler.
1967 blev Muhammad Ali en ikon mot Vietnamkriget när han vägrade kriga. ”No Viet Cong ever called me a nigger”, sa han då. Året efter i OS i Mexico City tog amerikanerna Tommie Smith och John Carlos på sig varsin svart handske och höjde sina knutna nävar till stöd för den människorättskamp som pågick i USA. 14 år tidigare hade Sydafrika slängts ut ur OS och nästan alla andra internationella idrottsförbund på grund av apartheid. Och 1998 möttes ärkefienderna Iran och USA i fotbolls-VM i Frankrike. De båda lagen utbytte presenter och ställde upp på gemensam lagbild. Det var politiskt laddat – och det var vackert.
Många idrottare har genom åren tagit ställning för andras rättigheter. De har tagit en risk. Men de har gjort det för något de verkligen tror på - människors lika värde.
Vill våra stjärnor hellre låta sig styras av potentiella affärer har de all rätt att göra så. Vill de fokusera på sina nya reklamkontrakt så är det helt deras beslut. Men försök inte övertyga mig att idrott inte är politik. Att inte vilja ta ställning för mänskliga rättigheter är omänskligt. Och några av våra största idrottsstjärnor har tyvärr valt den tragiska vägen. Det borde inte förvåna mig. Ryggradslöshet och själviskhet är vad vi får när våra stjärnor låter hjärna och hjärta styras av PR-rådgivare, agenter och pampar.
Glömdes bort
Mitt i alla hyllningar av Emma Green Tregaro glömdes en annan tjej bort. Moa Hjelmer tävlade för Sverige i 400 meter och är en av doldisarna i VM-truppen i Moskva. Men 23-åringen var bland de första att hänga på Green Tregaros regnbågsprotest och målade naglarna i regnbågsfärger. Efteråt sa hon något som gladde mig.
– Det är ett sätt att göra en liten markering till att vi inte tycker att det är okej. Man får göra det lilla man kan.
Helt rätt. Även en liten gest gör skillnad och jag kommer heja på Moa Hjelmer extra mycket i framtiden.