Gör sitt bästa – för att göra allt värre
ÖREBRO. Niklas Eliasson har just lyssnat på sitt sjunde offer, en ung flicka som ännu över ett år efter överfallet lider av mardrömmar och inte vågar gå hem ensam.
Han säger att han inte känner ånger och håller inte med om att tårgasen i hennes ögon var misshandel.
Det är ett försvar som borde göra hans advokat gråhårig.
I jämförelse med vissa av de övriga kvinnornas upplevelser om grova våldtäkter med bakbundna händer är flickans berättelse möjligen en bagatell.
Men för henne slutade den där natten i oktober 2009 i en katastrof som fortfarande präglar hennes liv.
Det är den tredje rättegångsdagen i Örebro tingsrätts klaustrofobiskt lilla säkerhetssal och eftersom detta är det enda av de 15 överfallen som inte innehåller sexuellt våld är dörrarna tillfälligt öppna för journalister och allmänhet.
Med lugn och klar röst berättar flickan om hur hon på väg hem från en maskerad plötsligt hörde något bakom sig.
– Jag vände mig om. Jag såg en man och förstod direkt att något skulle hända. Ursäkta, sa jag.
I helvete, skrek han.
Hon snyftar till och torkar tårarna i en näsduk. Hennes mamma sitter på en stol bakom, som stöd.
Han sprejade henne flera gånger i ansiktet. Hon försökte sparka honom mellan benen. Ramlade omkull, kom upp igen. Mannen försvann lika snabbt som han dykt upp.
– Det är den värsta smärta jag känt. Hela ansiktet drog ihop sig. Jag bara skrek och skrek och skrek.
Dagarna, veckorna, månaderna efteråt. Skräcken. Rädslan för att gå hem ensam på kvällarna. Mamma eller storebror fick hämta vid busstationen.
Hon flyttade till London för att komma bort. Fick jobb på en biograf, men sa snart upp sig. Klarade inte promenaderna till lägenheten efter sista föreställningen.
Hon drabbas än i dag av panik då hon möter främmande män och plågas av mardrömmar om nätterna.
Eliasson lyssnar med blicken rakt ner i bordet. Han är klädd i samma randiga munkjacka som under första rättegångsdagen och tittar inte på flickan en enda gång.
Han berättar att han fått tårgasen av en kompis och gav sig ut i natten för att se om den fungerade.
– Första person jag fick se var målsägande här. Jag funderade lite på om jag skulle använda den.
Han pratar på det sättet, som en ivrig student tredje dagen på juristlinjen. Flickan har inget namn, hon är målsägande. Han hänvisar till ”sidan 232 i huvudprotokollet, där jag utvecklat mitt resonemang”.
Tårgasen var värdelös. Det vet han, för han fick själv en skvätt i ansiktet utan att känna något.
Åklagare Anna Maria Larsson skärper tonen.
Du har erkänt försök till misshandel. Inte misshandel. Varför?
– Min uppfattning är att hon inte fick någon sprej på sig. Och om hon fick det så ledde det inte till någon skada.
Vad menar du med ingen skada?
– Jag gick ju själv in i molnet.
Hur mår han då, efter att ha lyssnat på sitt offers berättelse?
– Jag vet att jag har gjort det här, men jag kan inte säga att jag känner något.
I en paus berättar åklagaren att det är så här han håller på även bakom stängda dörrar. Visar ingen ånger, försöker bagatellisera och förringa.
Det är som om han gör sitt absolut bästa för att försvåra sin redan hopplösa situation ännu mer.
Han erkänner till exempel att han höll en kniv i handen då han försökte våldta en av kvinnorna, men vill inte gå med på att det var för att hota henne.
Rätten kommer att ha lika svårt att köpa det resonemanget som det om tårgasen.
Att samarbeta fullt ut samt be sina offer om ursäkt hade varit anständigt och möjligen lett till ett något lägre straff.
Att inte ens försöka visa ånger kommer inte på något vis att gynna mannen som åtalats för våldtäkter på fler kvinnor än någon annan i Sverige.