Att rädda skolan kan bli en härlig stridsfråga för S

Jan Guillou

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-10-02

Det var en gång en svensk skola som fungerade. Den byggdes upp på 1950-talet och var en bärande idé i det projekt som vi kommit att kalla Folkhemmet.

Tanken var lika enkel som ny: alla barn i Sverige, oavsett om deras föräldrar var rika eller fattiga, oavsett om de bodde i stad eller på landsbygd, skulle ha samma rätt till undervisning.

Den följande utbyggnaden av skolan ledde förstås till stora klasser och strikta ordningsregler. Man fick sannerligen inte hålla på med lek­saker (mobiltelefoner fanns inte) under lektionstid eller störa undervisningen på något annat sätt.

Lärarna hade diktatorisk makt och en hel arsenal av bestraffningar till sitt förfogande, vilket inte ansågs vare sig upprörande eller egen­domligt. Undervisningen måste ju fungera, alla barn måste få samma chans.

Systemet fungerade i nästan två decennier och den svenska skolan blev bland de bästa i världen. Det var i denna skola Leif GW kunde få chansen att bli professor. Det skulle han aldrig ha blivit tjugo år tidigare. Eller i dagens skola, för nu är vi tillbaka hundra år i tiden. Den demokratiska skolan finns inte längre.

Förstörelsen kom från politiska krafter både till vänster och till höger. Att högern inte vill ha en demokratisk skola med lika möjligheter för alla barn kan te sig begripligt. Men vänstern?

Vänsterattacken mot den demokratiska skolan inleddes med ideo­logiskt ordkrig. Man talade om skolan som ”auktoritär”, vilket var sant. Men redan den definitionen luktar höger och eftersom läraryrket hade högt anseende och lärarlönerna var rätt höga misstänkliggjordes lärarkåren som folkpartister eller moderater, vilket antagligen också var sant.

Nästa steg i vänsterns kamp mot den demokratiska skolan uttrycktes i nya slagord som ”pluggskola” och ”katederundervisning”, vilket var sant men luktade höger det också. Och eftersom barn från borgerliga hem fick högre betyg än barn från arbetarklassen blev det snart en självklar vänsterståndpunkt att betygen måste bort, tillsammans med alla ”auktoritära” inslag i under­visningen. Så blev skolan den enda arbetsplatsen i Sverige där man oupphörligt fick störa sina arbetskamrater. Per Kedland, den gymnasie­lärare som gav upp efter 30 år, sammanfattade lakoniskt läget i SvD (27 september):

”När eleverna börjar i gymnasiet är de flesta vana vid att gå in och ut genom klassrummet under lektionstid utan att fråga läraren, prata i telefon, störa och tjafsa med läraren och andra, surfa på telefonen, ta rast efter 35 minuter, med mera.”

Om vi som gick i Folkhemmets skola på 1950-talet hade hört en sådan berättelse om framtidens skola hade vi för det första inte trott våra öron. För det andra är jag rätt säker på att vi insett att många klass­kamrater aldrig skulle ha klarat sig i en sådan skola.

För så är det ju i dag. Den saboterade skolan drabbar i första hand de svagaste eleverna. Och det är vänstern som drivit denna utveckling åt höger.

Och när skolan så till den grad försvagats av vänster­ideologi fanns inget försvar mot högerns attack. Vi fick världens mest privati­serade skola och de svenska skolresultaten störtdök i samma takt som privati­seringen tilltog.

Den politiska slut­satsen är enkel. Socialdemokraterna har en perfekt möjlighet att ta strid för återinförandet av en demokratisk skola. Just nu tillåter inte det parlamentariska läget sådana reformer eftersom Moderaterna är för en orättvis skola (”valfrihet”), Kristdemokraterna slåss för privata religionsskolor och Sverigedemokraterna vill bilda regering med just M och KD och har följaktligen anslutit sig till hela privatiseringsideo­login.

Läget är alltså rätt ljust. Jodå, tänk efter:

För om nu skolan bara kan räddas genom återdemokratisering, och skolan otvivelaktigt lägger grunden för hela vår nations framtid ...

Vilken härlig stridsfråga kan inte det bli för Socialdemokraterna i nästa valrörelse! ”Alla barn i Sverige skall ha samma rätt till demokratisk skolgång oavsett var de bor, oavsett sina föräldrars sociala status.”

Jag ser verkligen fram emot hur M, KD och SD skall gå emot det kravet med tal om ”valfrihet” (för de rika), mer reli­gion i fler privatskolor och minskad invandring.