Skulle kunna innebära slutet för vår existens
Det fanns större saker att diskutera i Visby förra veckan än partipolitiska utspel, nazister och Almedalsevenemangets eventuella framtid.
Universum, till exempel.
Den del som är observerbar från jorden har en diameter på ungefär 100 miljarder ljusår. Vilket betyder att många av de stjärnor som lyser har slocknat för mycket länge sedan. De finns inte längre, men ljuset från dem jagar oförtrutet vidare.
Vintergatan, vår egen galax, är bara 100 000 ljusår stor men rymmer förutom solen flera hundra miljarder andra stjärnor. Varav många har planeter. Varav en del har betingelser för liv. Varav några alltså skulle kunna bebos av intelligenta existenser. Av någon anledning brukar fiktionen framställa dem som gröna gubbar.
Hur de än ser ut så anser många astronomer och andra forskare att det vore intressant att få kontakt med dem.
Men en sådan kontakt skulle också kunna innebära slutet för vår existens.
Filosofen Karim Jebari arbetar på Institutet för framtidsstudier med forskning kring frågor som rör prioriteringar inom sjukvården och risker och möjligheter med framtida teknik. På fritiden funderar han på försöken att få kontakt med de gröna gubbarna.
Vi var nog de enda som diskuterade just detta på ett av vinminglen i Visby.
Problemet, menar Jebari, är att det blir svårt, ja troligen omöjligt, att kommunicera med andra existenser i rymden. Varför skulle de alls ha samma referenser som vi?
Det har gjorts många försök med riktade radiovågor på senare tid. Det har skickats ut rymdsonder med symboler och ekvationer, till och med en grammofonskiva (!) med tillhörande nål och pickup. Hittills: inga svar från kosmos.
Kanske lika bra det, enligt Jebari. För om två parter inte kan kommunicera är det stor risk att de hamnar i den så kallade hobbesianska fällan. Han jämför med Kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA. Det som den ena parten såg som defensiv
åtgärd tolkades av motparten som offensivt.
I ett sådant läge överväger båda, var för sig, om det inte är säkrast att slå till först. Och eftersom båda parter vet att den andra resonerar likadant börjar det klia i fingrarna och så kan konflikten trappas upp tills det smäller och allt går åt helvete.
Eftersom teknologin man behöver för att skicka riktade radiovågor är ganska enkel så undrar Jebari också vad rymd-varelserna skulle få för bild av människorna om det första de skulle snappa upp är ett meddelande från Nordkorea.
Det bästa, menar han, vore att sluta skicka ut signaler, men satsa mer på att bara lyssna och titta ut i rymden.
För det är nog troligt att det finns liv någonstans långt bort. Men om det är bakterier eller superintelligenser (som kanske betraktar oss som bakterier) har vi ingen aning om.
Tar lång tid
Att kommunicera med gröna gubbar tar lång tid. Om radiomeddelandet ”Hej! Hur har ni det?” skickas till en planet som ligger hundra ljusår bort så tar det 200 år innan det kommer ett ”Hej! Vi har det bra.”, eller något helt annat, därifrån tillbaka.
Oändligt stort
Om universum är oändligt stort så läser just nu ett oändligt antal människor exakt likadana som du exakt just denna text. Dessutom sitter ett oändligt antal schimpanser och skriver August Strindbergs samlade verk. Oändlighet är helt enkelt lite svår att begripa.