Freddy behöver få se mordet på sin dotter
Det är dag 23 och Freddy Lie har ännu en morgon tagit på sig sin hatt och begett sig till Oslo tinghus för att leta pusselbitar. Två döttrar var på Utöya.
Cathrine, 18, överlevde skottskador i magen. Elisabeth var 16 år och mördades med två skott i vänster tinning.
Pappa Freddys arbete kräver förberedelser, uthållighet och sinne för detaljer. Häromveckan hade han framgång. I rätten visades då ett foto av Storstugan, en av de första mordplatserna, men kropparna var borttagna. I allt blod såg Freddy rester av en sönderskjuten telefon.
Äntligen kunde Freddy säkerställa tidpunkten för Elisabeths död. Han vet, eftersom han kunde koppla ihop information. Han har läst förundersökningen, sett de första bilderna och memorerat den exakta positionen för sin dotters kropp.
När mobilen i Elisabeths hand sprängdes var klockan 17.27.39. Då pratade han med henne och samtalet bröts.
Men varför är klockslaget viktigt, frågar jag.
- Egentligen spelar det ju ingen som helst roll, svarar han. Men jag måste få ihop det.
Han behövde visshet att Elisabeth verkligen dog medan de talade med varandra, just då och inte efteråt. Han vill kunna se mordet framför sig. Jag känner igen det från andra samtal jag haft med föräldrar som förlorat ett barn. De behöver skapa en inre bildberättelse.
Varför? Ger det lindring? Jag vet inte. Jag är inte psykolog.
Det är för det mesta en omöjlig uppgift att få "filmen" att hänga ihop. Mord är inte logiska på det sättet. Men Freddy och andra föräldrar kämpar.
Därför gör det ont när åklagarna frågar varje vittne om de andra ungdomarna som dödades på Utöya. Vilka mötte de? Var och när? Minsta detalj är intressant.
Bakom frågorna känner jag skrik av smärta från anhöriga utan svar. Hur snabbt dog mitt barn? Hur rädd var hon? Vad sa han?
Att vaska fram tillförlitlig information är svårt. På Utöya sprang 564 ungdomar för sina liv. De skärmade av i kampen på överlevnad. De har osorterade detaljminnen. En flicka minns ett rött skotthål i pannan, men inte ansiktet det satt i.
Men några nya små bitar information blottläggs. I går kunde 17-åriga Andrine Johansen berätta om Espen som tycktes dö genast. Och även Tina. "Hon sjönk ihop som en docka", sa Andrine.
Jag undrar om ungdomarnas berättelser om sig själva kan vara till någon hjälp för andra föräldrar. Kanske. De får veta hur andra barn tänkte inför sin död, fast de råkade överleva. Det jag hör är ett slags lugn, ett accepterande.
Andrine Johansen var skjuten genom lungan. Hon tänkte på sin begravning. "Jag tänkte på om jag kan skriva ”vit” på min kropp med mitt blod, så att mina föräldrar kan förstå att jag vill ha en vit kista."