Kan vägspärrarna bli en räddning för EU?
Bad Reichenhall. Är detta Europeiska unionens undergång?
En svärm av poliser står strax norr om gränsen till Österrike och letar efter flyktingar. De vinkar in misstänkta långtradare, minibussar och taxibilar, begär att få se papper, kontrollerar bagageutrymmen och flak.
Det är en scen vi normalt förknippar med polisstater. ”Halt. Polizei”, står det på polisernas röda stoppspadar. Det är motsatsen till det förenade Europas grundläggande friheter: fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital.
– Legitimation, tack.
Köerna sträckte sig på söndagen ett par mil in i Österrike. Och ändå är detta en beskedlig kontroll, polisen har spärrat en fil på motorvägen så att trafiken saktar in, polismännen spanar och bestämmer vilka som ska köra åt sidan för vidare undersökning.
Vi har blivit så vana vid fri rörlighet att även en kontroll som denna uppfattas som ett "existentiellt hot". Det orden använder en representant för åkerinäringen i München.
Polismannen sträcker fram handen och tar emot ett pass.
Tyskland räknar med att ta emot uppemot en miljon flyktingar, mestadels från Mellanöstern. Ingen vettig regering, och ingen ovettig heller, öppnar frivilligt sitt lands gränser på vid gavel för att låta desperata och utblottade främlingar välla in utan kontroll.
Att hjälpa flyktingar är inte detsamma som att säga ja till anarki. Därför står polismännen på autobahn och stoppar bilar. De är ytterst artiga.
– Får jag besvära med att fråga i vilket ärende ni befinner er här? säger en av dem till mig. Får jag be er att ställa er på andra sidan parkeringen? Vi ska göra en kontroll och bilar ska köra in här och ni riskerar att skadas.
På rastplatsen finns ett par tält och uppemot 20 polisbussar. Fem syrier från staden Aleppo står omringade av poliser i den varma höstsolen. Lyfter de blickarna ser de branta, skogklädda berg och lite längre bort höga alptoppar.
Syrierna är mellan 17 och 48 år. De är blanka i ansiktena av smuts och svett och de luktar som män vilka varit på flykt länge brukar lukta. De kom vandrande längs motorvägen för en stund sedan. I 15 dagar har de varit på väg, med bil och buss och till fots. En av dem tar av sig höger sko och visar poliserna sina skavsår.
Det kunde vara en bild av förtryck, det rika Tyskland mot de utblottade araberna som är angelägna om att visa att de kan vara till nytta. Men poliserna är vänliga och ger flyktingarna vatten och smörgåsar.
Genom 17-åringen som behärskar lite engelska förklarar 48-åringen att han är elektriker. Men också snickare. ”Universitet”, tillägger han. 30-åringen håller ett blått pass i handen. Han säger att han är mekaniker. Sedan säger han att han också kan fixa datorer: ”hårdvara, mjukvara, desktop...”
– Det spelar ingen roll att vi har kontroller. De kommer in i alla fall. Men det går långsammare. Vi hinner med och får göra vårt bästa. Det här klarar vi. Ett land som Tyskland klarar det här, säger en av poliserna.
Vägspärren blir i själva verket en bild av humanitet och ordning och reda, vilket kanske är EU:s räddning, ett försvar av de värden vi alltid säger att vi värnar.