Behandlingen av visselblåsaren Stefan Lundberg är en skam
Inte populärt att larma om missförhållanden på Ekobrottsmyndigheten
Skyddet för visselblåsare ska stärkas, trumpetade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark på en presskonferens härförleden.
Säg det till Stefan Lundberg, den frispråkige chefsåklagaren som hamnade i kylan för nio månader sedan och som arbetsgivaren vill köpa ut.
– Det har varit ett helvete. En mardröm. Och det tar inte slut, säger han.
Det har gått ett halvår sedan jag första gången skrev om denna olustiga konflikt på Ekobrottsmyndigheten.
Om en åklagare som slog larm om vad han uppfattade som missförhållanden på arbetsplatsen, om en tystnadskultur, om chefer som betedde sig uppfostrande och tillrättavisande, om hur det saknas visioner i verksamheten.
Det var inte populärt. I augusti förra året kallades bråkstaken till ett första av en lång rad möten där allt från omplacering till avgångsvederlag har föreslagits.
Sedan dess har så mycket hänt.
Den anonyme åklagaren i min berättelse har trätt fram i SVT:s Uppdrag granskning, Justitieutskottet har kallat till sig Monica Rodrigo, Ekobrottsmyndighetens generaldirektör, för att ställa frågor om vad det egentligen är som pågår och affärstidningen Dagens Industri har i en serie artiklar beskrivit ett förgiftat arbetsklimat.
En ovärdig sorti
Det är onekligen en tilltufsad 64-åring som släpper in fotograf Magnus Wennman och mig i sin villa i Spånga.
Och undra på det. Efter alla dessa möten med arbetsgivaren, kanske 20 sammanlagt, olika turer, fackliga förhandlingar, är han sedan i mars sjukskriven.
Akut stressreaktion, lyder diagnosen. Han vet inte när han kommer tillbaka till arbetslivet. Om han nu över huvud taget gör det.
Det är tisdag förmiddag och rådjuret som äter av buskar i grannens trägård tycks inte bry sig det minsta om bullret från stålfågeln på väg ner mot Bromma flygplats.
Inte var det så här 35 år i statens och brottsbekämpningens tjänst skulle ta slut.
Inte var det med sömnlöshet, mardrömmar, ångest, en förtvinande självkänsla som pensionen skulle närma sig.
– Jag hade sett fram mot en värdigare sorti, säger Lundberg.
Han har varit verksam inom Ekobrottsmyndigheten, en specialistverksamhet inom åklagarväsendet, sedan den startade 1998.
Göran Persson var statsminister, Olof Johansson avgick som Centerpartiets ordförande och USA:s president Bill Clinton ställdes inför riksrätt för att ha ljugit om sin relation med Monica Levinsky.
”Lojalitet”
Lundberg försvann ur rättssalen då han lämnade Åklagarmyndigheten och började på EBM. Han blev chef över stor avdelning. Sedan 2013 jobbar han med brottsförebyggande frågor på huvudkontoret.
23 år efter att han senast hade ett stort mål vill myndigheten att han ska bli operativ åklagare igen. Ett inte alldeles enkelt steg att ta. Juridiken är annorlunda. Brottsligheten är annorlunda.
Stefan Lundberg är, milt uttryckt, ringrostig.
– Jag skulle få gå en ettårig kurs. Men när jag är klar med den är jag nästan 66. Det säger sig självt att det är fullständigt meningslöst.
Arbetsgivaren hävdar att han inte sköter sitt arbete ordentligt. Att han spritt oro i organisationen. Att han pipit iväg på externa möten utan att säga till i god tid. Att han har haft en oacceptabel ton mot chefer.
Lundberg har, inte alldeles överraskande, en annan version.
Han säger att han är lojal med uppdraget och inte med dåliga chefer. Att han har bestraffats för att han har framfört kritik. Att han har varit tvungen att rapportera alla sina förehavanden i detalj till sin chef.
Mobbing
Vad som är sant i alla dessa anklagelser är omöjligt för en utomstående att veta.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Lundberg kan vara jobbig. Säkert har han trampat på en och annan tå.
Han är bullrig, orädd, stridbar, tar plats. Han gillar att sticka ut och talar i rubriker, lite påminner han om Leif GW Persson.
Men det är ett faktum att kollegor har protesterat mot vad de anser vara en mobbingliknande behandling som arbetsgivaren utsätter honom för.
Och någonting måste det betyda att tre chefer på Ekobrottsmyndigheten nyligen har trätt fram och vittnat om missförhållanden inom verksamheten.
Vilket skydd finns – egentligen?
Om framtiden vet inte Stefan Lundberg mycket. Tanken var att arbeta några år till. Energi och arbetslust finns ännu.
– Jag vill helst inte gå med på ett utköp, men jag kanske blir tvungen i slutändan.
I förra veckan lade regeringen ett lagförslag om ett stärkt skydd för visselblåsare.
Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark kallade journalister till sig och berättade att alla arbetstagare ska kunna larma om missförhållanden.
– Det är en viktig del av ett fritt och demokratiskt samhälle, förklarade statsrådet.
Stora, betydelsefulla ord. Men frågan är hur mycket de betyder. Frågan är vilket skydd juridiken egentligen erbjuder.
För en 64-årig människa som ligger vaken i vargtimmen med sin ångest och sina lika plågade som plågande tankar tycks det vara för sent.
Behandlingen av Stefan Lundberg är skamlig.
