400 barn är döda och nu handlar debatten om Ohly
Häromdagen steg Vänsterpartiets ledare Lars Ohly fram på en helsida i Expressen och förnedrade sig till att försäkra att han inte är antisemit. Det kan ses som slutpunkten i den svenska debatt som inte blev av om den långa serien krigsförbrytelser som Israel begick under tre veckors krig mot Gaza.
För vad som kom att engagera våra
liberala redaktörer efter Gaza var inte sådant som att döda över 4 000 människor med vit fosfor, artillerigranater och flyganfall.
Den liberala debatten inriktade sig i stället på det påhittade problemet med vänsterns antisemitism. Israels krig tycktes på nytt ha intensifierat
detta fenomen. Debatten pågick i några veckor liberaler emellan och självklart kom även Lars Ohly att anklagas för antisemitism.
Så här har det sett ut decennium efter decennium. Senast jag befann mig i debatt om själva sakfrågorna med någon Israelvän var 1972. Sen dess har Israels försvarare inte velat diskutera någonting annat än antisemitism.
Det är visserligen förståeligt att Lars Ohly lät sig provoceras. Det är svårt att föreställa sig någon värre förolämpning mot en vänsterpolitiker.
Vänstern är genom hela sin historia, och i alla sina förgreningar, antikolonialistisk och följaktligen antirasistisk.
Eftersom rasismen är ett grundelement i kolonialismen.
Att anklaga Lars Ohly för rasism är som att anklaga Kristdemokraterna för djävulsdyrkan eller Moderaterna för marknadsfientlighet. Det faller på sin ideologiska orimlighet.
Men alla som kritiserar Israels ockupationspolitik eller krigsförbrytelser kommer alltid att bli kallade antisemiter. Senast i raden är Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S). På Expressens ledarsida kunde vi i fredags inhämta förklaringen till att även Ilmar Reepalu nu måste betraktas som antisemit. Han har nämligen anklagat Israel för att ha mördat 400 barn i Gaza.
Ledarskribenten skriver ”mördat” med indignerade citationstecken och gör
sedan följande koppling: ”Så uttalar sig alltså ledaren för en stad som varit plats för antisemitiska attacker...”
Och vidare ”...att anklaga Israel för barnamord (...) är att fly från sitt politiska ansvar”. Den politiska koden är följande: Reepalu tar inte avstånd från antisemitismen i Malmö, alltså stöder han den. Och han anklagar Israel för ”barnamord”, en klassisk antisemitisk tankefigur. Vilket skulle bevisas.
Hur skulle man då kunna beskriva 400 barns död på ett för Expressen godkänt sätt? Eftersom det i sak är omöjligt att försvara mord på 400 barn.
Har Israel ”eliminerat” barnen? Är de döda barnen, för döda är de ju bevisligen, ”kollaterala skadeeffekter” eller har barnen utsatts för ”riktade avrättningar” eller ”preparerats med vit fosfor i fredsbevarande syfte” eller har barnen avlidit till följd av Hamas raketbeskjutningar? Och apropå Hamas, om någon av deras raketer slagit ner i ett
israeliskt daghem och dödat 40 barn, vilket ordval hade det då blivit i Expressen? Vi kan nog vara förvissade om att det blivit ord som har med barnamord att göra.
Expressens äckliga antisemitanklagelse mot
Ilmar Reepalu är typisk inte bara för att den kommer i ett läge när Israel ånyo begått en serie oförsvarliga grymheter. Den är
typisk också på så vis att Israels försvarare tror sig vara ensamma om att kunna avgöra vem som är antisemit. De har egna regler och egna tolkningar och med den tekniken gör de oss till antisemiter vad vi än säger.
När Lars Ohly nu lurats in i den här fällan kommer han snart att bli upplyst om att han inte förstår sig på sig själv. Israels försvarare kommer inte att godta hans förtvivlade försäkringar om att han inte är något så enfaldigt och reaktionärt som antisemit, han har nämligen inte bevisat sin oskuld. Tvärtom kommer hans ord att visa att han är just det han säger att han inte är och att det är därför han så illistigt försöker fly undan sina lömska men hemliga uppfattningar.
Han kommer att få sina fiskar varma, var så säker.
Och därmed slutade debatten om Israels krigsförbrytelser under tre veckors övervåld mot civilbefolkningen i Gaza med frågan om i vilken utsträckning Lars Ohly är antisemit och om han förstår det själv.
Borta är frågan om att använda vit fosfor mot tätt sammanpackad civilbefolkning, borta är frågan om att systematiskt bomba sjukhus och skolor,
att skjuta ambulansförare och FN-personal, att grundligt utplåna Gazas ekonomiska infrastruktur och civila administration, borta är frågan om Israels metod att ständigt använda terror för att omöjliggöra alla fredsinitiativ. Mönstret har varit detsamma under flera decenniers svensk debatt om Palestina-Israelfrågan.
Israels försvarsadvokater är inte bara gränslöst cyniska. De är rätt smarta också. Eftersom det i sak är omöjligt att försvara mord på 400 barn.