Vilka andra utsätts för sådan övervakning?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Isen i viken gick i veckan, så i går lade vi i en båt för att kunna fiska. Gäddorna leker och sportfiskarna jagar upp sig.
Själv föredrar jag abborre, eftersom vi tvingades äta upp alla gäddor vi själva drog när vi var riktigt små för hundra år sedan. Det fanns gott om gädda i vattnet och i likhet med många andra ungar var vi extremt intresserade av att fånga fisk.
Den metod som trollingfantasterna kallar "catch and release", alltså att fånga och släppa tillbaka fisken, var inte uppfunnen. Vi hade inte kunnat hantera den heller, för utrustningen var enkel och vår stil robust: när det högg lade vi spöt på axeln och rusade skrikande av upphetsning inåt land.
Ofta, inte alltid, följde gäddorna med ända in i barrskogen. I vilket fall som helst blev de för många.
Min mor ansåg att man skulle konsumera det man fångat, men hon gjorde sällan queneller. Och varje barn som middag efter middag under hela sommaren tvingas stirra en ugnsstekt gädda i ögonen börjar längta efter korv.
I alla fall byter ett sådant barn favoritfisk; inte nödvändigtvis till fiskpinnar men i alla fall till abborre, en fisk den store kocken C E Hagdahl kallade "vattenrapphöna" och som ofta serveras i filé.
Det är märkligt med fisken och fisket i Sverige.
Vi har en extremt lång kust, utbredda skärgårdar och stora havsvidder att fiska i.
Ändå kan få människor leva av kommersiellt fiske, vilket är en skam, inte minst för att det påverkar distributionen på så vis att fisken man köper aldrig är riktigt fräsch.
Till skillnad från kött, som ska hängas, så smakar fisk bäst när den just lyfts ur vattnet. Sprattlande färsk, helst slaktad så att den tömts på allt blod.
Förmodligen får yrkesfiskarna för lite betalt för sina fångster. Förmodligen är det ont om vissa arter för att fiskarna fiskat för hårt.
Förmodligen betyder skarvens utbredning att skärgårdsfisket i vissa områden snabbt blir sämre.
Förmodligen är det enklare att odla regnbågsforell i en vik än att jaga vildlax med drivgarn på havet.
Förmodligen finns det tusen skäl till att det inte finns mer pinfärsk fisk att köpa och äta i Sverige.
Man rycker på axlarna. Vad kan man göra?
Men som fiskätare blev jag riktigt upprörd av ledaren i torsdagens Yrkesfiskaren.
Den refererade en serie reportage i SVT:s Västnytt som konstaterat att den statliga och kommunala byråkratin runt yrkesfisket kostar mer än vad havsfisket inbringar.
I Sverige arbetar cirka tusen yrkesfiskare på större båtar, alltså sådana som är längre än 12 meter. Men, läs noga nu, inte mindre än 980 personer på olika myndigheter är helt eller delvis sysselsatta med att övervaka dessa 1 000 yrkesfiskare.
Yrkesfiskarens ledare: "Kostnaderna för de uppräknade tjänstemännen uppgår till sammanlagt 879 miljoner kronor per år, vilket skall jämföras med de 869 miljoner som fisket inbringade."
Tillkommer statligt och kommunalt avlönade tjänstemän på Sjöfartsverket, Naturvårdsverket och Livsmedelsverket, samt övriga fiskesakkunniga i förvaltningen.
Vilka andra yrkesgrupper utsätts för sådan övervakning?
Skandiachefer, dokusåpastjärnor och regeringsledamöter kanske. Men de drabbas av andra skäl än att de försöker bidra till folkförsörjningen.
"Som om inte detta vore nog", fortsätter ledaren i Yrkesfiskaren, "så har EU långt framskridna planer på att tvinga på enskilda fiskefartyg inspektörer, som bland annat ska kontrollera om det fastnar några tumlare i garnen.
Dessa inspektörer kommer enligt EU:s egna uppgifter att kosta varje enskilt fiskefartyg cirka 4 500 kronor om dagen, fortfarande oklart vem som ska betala - den enskilde fiskaren, nationalstaten eller EU."
Läs också Yrkesfiskarens artikel om Ellwemotorn från Svenska Maskinverken i Södertälje. En tändkula som drog 40 procent mindre brännolja än konkurrenterna.
Miljövänlig, redan på 1920-talet.