Vi väntar på att någon moderat ska våga nåt liknande
Åsa Eriksson fruktar att hennes politiska karriär kan vara över. Hon har nämligen skrivit en bok, ”Ett farväl till Bullerbyn?”. Där försöker hon ta reda på hur ett av världens rikaste och jämlikaste länder kunnat bli så segregerat: Var har vi socialdemokrater kunnat göra annorlunda? Vilket ansvar har jag själv?
Eriksson är känd som ”kommunalrådet som började gråta”. Det var när hon i radiosändning 2016 pratade om situationen i Norberg, där hon då var kommunalråd.
Stan med 5 600 invånare hade tagit emot 900 flyktingar. Först gick det bra, men sen blev det ohållbart.
Som jämförelse: på Lidingö bor 48 000 personer. De tog under samma period emot 190 asylsökande.
Nu sitter Eriksson i riksdagen och har alltså skrivit en bok som hon är lite rädd för.
Jag läser den och undrar först varför? S tävlar ju med M om vem som drog strecket för hur många vi kan välkomna. Det här är inga farliga grejer.
Sen bränner det till. Åsa Eriksson beskriver ett besök i Skäggetorp. Poliserna där hade dragit statistik över hur många pojkar med somalisk bakgrund som hamnar i gäng och mördas. Kan man prata om det? Måste vi inte göra det, för att veta hur vi ska kunna hjälpa just dem?
Det beror nog på vad det kostar, kan man tänka. Magdalena Anderssons ”Somalitowns” fick väljarna att springa till Nyans. S-kvinnornas Annika Strandhäll har utan ett enda argument avfärdat frågan om kusingifte som ”symbolpolitik”. Osv.
Åsa Eriksson reser vidare till ett SiS-hem och blir förskräckt över hur det funkar där.
Jag korsläser ”Farväl till Bullerbyn?” med Faysa Idles ”Ett ord för blod”. Hon ser SiS-hemmen som ”mördarskolor”. Faysas ena bror pluggade till läkare när han mördades. Hennes andra bror är megagangster och ska vara glad att han alls lever.
Den i debatten återkommande frågan ”Var är föräldrarna?” får här ett svar. Faysas mamma stretar på. Henens pappa bor i ett annat land med sin andra fru. När Faysa börjar snatta och röka, skickas hon till en somalisk koranskola i Kenya, där hon får äta majsgröt i väntan på att bli ”uppfostrad” och bortgift. Boken är magnetisk; den går inte att släppa, orden blir till järnfilspån i mitt huvud.
Även Åsa Erikssons bok förtjänar läsare. Sossarnas behov av självrannsakan är stor, både vad gäller marknadsliberalismens och mångkulturidealismens betydelse för den misslyckade integrationen.
Nu väntar vi på att någon moderat ska våga nåt liknande. Det saknas ju inte frågor:
Vilket ansvar har vi moderater att kommunerna saknar resurser? Har vi haft rätt om marknadsskolans överlägsenhet? Ska vi prova prata om nåt annat än straffsatser? Är det smart att ta bort idrottspengarna om man vill förhindra nyrekryteringen till gängen? Orkar vi verkligen leva med att Sverige deporterar folk till Irak medan SD kvittrar ”Hej då Hassan”?