Europa har inte lärt sig mycket sedan järnridån

Angela Merkel är det stabiliserande ankaret i ett Europa som gör sitt bästa för att gräva fler klyftor mellan länderna.

Vilket är ditt Tyskland? Är det Volkswagens? Eller Angela Merkels?

Ingen gillar det framgångsrika bilföretagets incestuösa ledningsstil. Ingen försvarar dess bedrägliga fordonspresentationer.

Få gillar Merkel heller.

Men jag gör det. Hon är min favorit bland den europeiska efterkrigstidens alla politiker. Utan Merkel funnes inte det moderna Europa. I envishet, visioner och principfasthet – och segrar! är hon på väg att bli en Churchill.

Tack vare Merkel är det för européer värt att vara europé på samma sätt som det för amerikaner betyder något att ­vara amerikan: vi har någonting gemensamt.

Inte mycket. Men lite. Det är skillnad på en same och en maltes; de tycker inte ens om samma mat. Europa är mång­facetterat. Antalet nationalstater är 49. De är på väg att bli fler: snart har vi ­Katalonien och Skottland. Europaparlamentet beskrivs som ett Babels torn och parlamentet förfogar därför över 750 ­tolkar, fler än någon annan institution på jorden.

När vi - 500 miljoner människor från Cykladerna i söder till Finnmarken i norr - talar om vårt Europa tänker vi på oss som sofistikerade kulturbärare. Sokrates och Cicero, Michelangelo, Shakespeare, Kant och Voltaire var européer. Vi har världens vackaste kvinnor, Mona-Lisa på Louvren i Pars, Nefertiti på Neues Museum i Berlin.

Det är vår kontinent som rymmer de stiligaste katedraler och museer som ­turister från världens alla länder söker sig till. Renässansen och upplysnings­tiden är våra.

Vi är flera hundratusen fler än amerikanerna och ekonomiskt är vår gemensamma marknad större än Kinas. Vi har skapat oss ett välstånd som inga människor före oss i historien har kunnat ­njuta av. Det bör ha gett oss ett försprång i medkänsla, nyfikenhet och ­tolerans.

Dock - klyftorna genom vår kontinent är breda, djupa och genuina. Vi har föraktfulla öknamn på varandra. För britterna är fransmännen grodätare och tyskarna krauts (från surkål) eller hunner. Och spanjorer och portugiser har olika temperament fast de lever vägg i vägg; de är inte ens ense om hur tjurfäktning ska gå till. Och det finns inte en stockholmsk ­vänsterintellektuell som kan åka till ­Köpenhamn utan att få fnatt av det ­danska lättsinnet.

Värre är, att sedan något år tillbaka har vi grävt konstgjorda klyftor mellan oss. Först mellan nord och syd.

Vi i norr - svenskar, tyskar, holländare och några till är - surprise, surprise - godhjärtade och ansvarstagande. Vi älskar våra skattmasar, arbetar plikttroget och lurar inte varandra. Det beror på vår ­protestantiska religion (som visserligen ingen utövar) och på vårt kulturarv.

De i söder, främst grekerna men antagligen också spanjorer, italienare och andra skummisar, saknar våra traditioner, är som stora barn och ligger mest under en palm och ­sover hela dagen, dansar hela ­natten. Visar de kreativitet är det bara i knepen att roffa till sig pensioner. De borde aldrig ha fått komma in i EU.

Sedan någon månad tillbaka har vi ännu en klyfta. Nu mellan oss i väst och dom i öst. Vi - främst Tyskland med Merkels deklarerade Willkommenskultur men också Sverige och några länder till - öppnar dörren för människor som flyr krig och elände, gas­bombningar och halshuggningar. Men Ungern, Slovakien, Rumänien och en skara länder till bakom det som en gång var järnridån vill inte veta av dem. De skyddar sig bakom taggtråd och bygger murar. Bland oss goda hörs: Vi borde slänga ut dem ur EU.

Så mycket har vi européer, skapare av både kommunism och nazism, lärt oss av våra världskrig, vår epidemiska anti­semitism och av järnridån.

I denna komplicerade och krisdrabbade värld är Merkel det stabiliserande ankaret. Hon har förstått det inte främst är Syriens framtid som står på spel. Det är vår. EU är med sitt arroganta ordkrig mellan nord och syd och mellan väst och öst på väg att upplösas.

Ska vi i en framtid kunna titta oss i spegeln utan att skämmas? Ska vi ­visa oss kreativa och kapabla att ta emot 14 procent av världens flyktingar? (Fler är det inte.) Och hålla ihop.

Men varför ska vi göra det?

Merkel har svarat bäst: ”Vi ska ha ­mera EU. Inte mindre. Det gäller att inte ställa sig utanför världen.”

Följ ämnen i artikeln