Samhällets misslyckanden fortsätter
Jag förstår inte vitsen med att Socialstyrelsen utreder barnamord. Ingen myndighet får kritiseras, inga enskilda beslut klandras. Ingen avkrävs ansvar.
Och samhällets misslyckanden fortsätter.
Det fanns varningssignaler kring den treåriga flickan som hittades död på en gård i Östergötland. Socialtjänsten visste i januari att hennes mamma hotat döda henne och sig själv.
Vad gjorde myndigheten?
Det skulle bli bättre, det finns en Lex Bobby. Regeringen talade 2008 om krafttag. Socialstyrelsen skulle granska varje fall där ett barn dödats genom brott. Nu skulle systemfelen hittas, luckor täppas till.
Larm om brister
Men utredarna är inte ens säkra på att de känner till alla dödade barn. I januari kom en lam rapport om brister.
Sjukvården frågar inte patienter om det finns barn som kan behöva skydd.
Dagis och skolan anmäler inte oro, fast de är skyldiga.
Barn som flyttar tappas bort, anmälningar försvinner på vägen till sin nya hemkommun.
Socialtjänstens barnavårdsutredningar tar för lång tid, eller görs inte alls,
Den allmänt hållna rapporten blev någon notis här och där. Fast det gäller myndigheter som inte följer lagen och barn som har dödats.
Varför tas inte varningssignaler på allvar? Utredarna anmärker försiktigt att detta "bör utredas" för att "hitta åtgärder som kan förbättra överlevnaden".
Mer får inte utredarna säga. De får inte utkräva en enskild myndighets eller persons ansvar. De ska "ge underlag till förslag till åtgärder".
Varje dödat barn ska vara en skandal
De måste få ett annat uppdrag, varje dödat barn ska vara en skandal värd att nagelfaras metodiskt, hela händelsekedjan, varje beslut, och bristen på beslut. Det finns i varje led en människa att fråga: Vad visste du? Vad tänkte du? Vilka regler fanns? Vad kunde ha gjorts annorlunda?
Om det ska vara någon vits.
Nu har Socialstyrelsen börjat utreda även andra fall av dödligt våld i nära relation, framförallt kvinnor som dödats av en man eller exman. Mina förväntningar är nära nog noll.