Är det inte dags att lämna flickorna i fred?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tada! Får jag presentera Projektet Flicka, på initiativ av ungdomsminister Lena Hallengren. Jag hittar ingen projektbeskrivning på riksdagens hemsida så jag får hålla till godo med att projektledaren, Sara Damber, intervjuades på nyheterna i går.

En buss ska åka land och rike runt och erbjuda en mötesplats för unga tjejer eftersom de inte mår så bra i dag. Lokala initiativ ska också stödjas. Ungefär så och lite till, sa hon.

En fin tanke behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir bra i slutändan.

I flera år nu har fokus legat på de unga flickorna. Vad tänker de? Hur ser de på sina kroppar? Mår de bra eller mår de dåligt?

Efter alla artiklar, böcker, studier, undersökningar, avhandlingar och andra initiativ har jag en liten fråga som jag måste rikta till Projektet Flicka. Har ni funderat på om det kanske inte är dags att vi lämnar flickorna i fred en liten stund? Ger dem lite space så att de kan andas.

Vi kan stödja dem ändå.

Ge dem pengar till sina feministklubbar, öronmärka pengar som går till att hitta fotbollstränare till flicklag som får lägga ner för att ingen vill ta hand om dem, skaffa fram replokaler, stötta tjejjourer och bygga fler skyddade boenden och så vidare.

Ska man vara lite krass kan man också konstatera att den där bussen kanske ska stanna utanför Rosenbad och fråga sig hur man ska lösa problemet med gubbväldet i riksdagen i stället.

Tänk att Mona Sahlin och Margot Wallström satt en hel intervju med Malou von Sivers utan att till fullo vilja erkänna det patriarkala väldet inom politiken eller det egna partiet. Riksdagskvinnorna verkar ju faktiskt må väldigt dåligt.

Men nu ska bussen ut på vägarna i alla fall.

Med risk för att framstå som taleskvinna för alla tjejer i Sverige måste jag ändå: Jag tror att många tjejer kommer att känna sig utpekade.

Återigen, jaha, det är vi som är problemet. Det är vi som måste ta större plats, våga prata på lektionerna, våga vara kåta och stolta, inse att våra kroppar duger. Och de tjejer som inte mår dåligt kommer nog att känna sig rätt förvirrade "

Jag undrar: Kom idén över huvud taget upp hos projektledaren att projektet skulle kunna heta Pojke i stället?

Nu åker vi ut och frågar oss hur pojkarna mår egentligen, nu måste pojkarna förändra sina liv, nu ska de skriva av sig och berätta för oss.

Tjejerna kanske skulle gilla att killigheten problematiserades lite oftare.

För det är konstigt, när det till exempel gäller mobbning har man insett att man måste ta tag i mobbarna. Man måste involvera dem, helst "omvända" dem.

När det gäller kvinnors löner som ständigt släpar efter inser politikerna (vissa) att det räcker inte med att lära tjejer att löneförhandla, nej man måste komma åt cheferna, strukturen, kanske till och med lagstifta om föräldrapenningen.

Vad gäller näringslivet ropas på kvotering, för att gubbarna ska släppa till, och i många andra fall söker vi det större perspektivet.

Förutom när det gäller flickor och invandrare. Två grupper som det gärna generaliseras hejvilt om och som förväntas släpa bort hindren i sin väg, på egen hand. I tjejernas fall, med lite mer girl power.

Men det kommer inte att funka på längre sikt.

Jag kan till exempel peppa min dotter att sno tillbaka leksaken när den större killen tar den ifrån henne, resa sig upp och gå vidare när hon ramlar, klä henne i både rosa och brunt och hejåhå.

Men jag måste släppa henne sedan. Till dagis, till kompisar, föräldrar, andra vuxna, skolan.

Och hur når man ut att förändra på alla dess olika plan? Hur genomför man det?

Det är den stora frågan. Och ett inte i närheten lika enkelt projekt som Flicka.

Frågan är ju inte hur flickorna mår, utan alla vi andra, som ständigt fuckar upp det för flickorna.Frågan är

ju inte hur flickorna mår, utan alla vi andra, som ständigt fuckar upp det för flickorna.

Belinda Olsson