M och KD döljer sina välgörare
Lena Mellin: Sverige ett U-land i den här frågan
Fem av sju partier redovisar stora pengastöd från privatpersoner.
Moderaterna och Kristdemokraterna gör det inte.
Vad har de att dölja?
I Sveriges Radios partiledarutfrågning i går eftermiddag drabbade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Mona Sahlin (S) samman om bidrag till partierna från privatpersoner.
Enligt en överenskommelse från i februari i år mellan samtliga riksdagspartier utom M och KD ska privata bidrag som överstiger 20 000 kronor redovisas offentligt. Däremot inte gåvor från företag eller organisationer.
Mona Sahlin vill numera göra lag av överenskommelsen. Det vill självfallet inte Fredrik Reinfeldt som är emot hela idén om offentlighet i den här frågan.
Tonläget i bidragsduellen var ovanligt fränt. Mona Sahlin anklagade Moderaterna för att vara ett miljonärsparti. Och Reinfeldt beklagade sig över att smädas i LO:s affischkampanj där han har huvudet vänt upp och ner.
Sverige är det land i Europa – utöver San Marino, Malta och Schweiz – som saknar lag om obligatorisk redovisning av partiernas inkomster. Vi har kritiserats av internationella organisationer som OSSE och Europarådets grupp för bekämpning av korruption för hemlighetsmakeriet.
En statlig utredning föreslog 2004 att alla partier som fått mandat i senaste valen till riksdag, kommun, landsting eller EU-parlamentet varje år skulle redovisa sin verksamhet. Förslaget samlar sedan dess damm i något arkiv.
Fredrik Reinfeldt motiverar sitt motstånd med att offentlighet röjer valhemligheten. Det argumentet håller inte.
För det första är det frivilligt att ge bidrag. För det andra kan det fåtal som skänker mer än 20 000 kronor upplysas om att de kommer att hamna på en offentlig lista.
Det kan hända att de inte skäms det minsta för tilltaget att ge ett demokratiskt parti ekonomisk stöd. De kan till och med vara stolta.
Eller så väljer de att portionera ut bidraget i form av en 500-lapp då och då i stället för en enstaka dusör.
Förra året fick riksdagspartierna drygt sex miljoner av privatpersoner. Valår räknar man med att det blir tio gånger så mycket.
Att argumentera för offentliga gåvor till partierna är därför mycket enkelt. Att köpa makt är korruption. Blotta misstanken att gå en donators ärenden borde medföra att alla partier, och kandidater som driver personvalskampanj, vill vara helt öppna. Särskilt som de i högtidstalen ofta hyllar offentlighet och transparens.
Om Sverige hade en författningsdomstol skulle dagens frivilliga, och inte ens heltäckande, system inte hålla. Det anser Gullan Gidlund, professor i statsvetenskap i Örebro och Sveriges största expert på området. Frivilliga överenskommelser går inte att pröva i domstol.
Sverige är faktiskt ett u-land på det här området.