Fredrik har två olika alternativ
För Fredrik Reinfeldt finns två alternativ.
Det jobbiga.
Eller det lugna.
Som statsminister har Fredrik Reinfeldt hamnat i något av ett mardrömsläge.
Han ska leda en koalitionsregering i minoritet med främlingsfientliga Sverigedemokraterna som vågmästare.
Många, exempelvis talman Per Westerberg och utrikesminister Carl Bildt (M), framhöll i går att minoritetsregeringar är det svenska normaltillståndet och alltså inget att oroa sig för.
Det är en sanning med modifikation. Fredrik Reinfeldts nuvarande är visserligen ett undantag. Den har stöd av en majoritet i riksdagen, den första på en kvarts sekel.
Men den vanligaste minoritetsregeringen har inte varit en koalition, det har varit en enpartiregering (S). Som dessutom stött sig på ett organiserat samarbete med först C, sedan V och MP.
Den senaste koalitionensom regerade i minoritet var Carl Bildts regering mellan 1991 och 1994. Att kalla den stabil vore att fara med grov osanning.
Fredrik Reinfeldt är nu, med två undantag, i samma situation som företrädaren Bildt var för 19 år sedan.
Undantag nummer ett är de nya röstreglerna i riksdagen om statsbudgeten. Bara en opposition som går samman i praktiskt taget alla detaljer kan fälla regeringens förslag. Så var det inte på Bildts tid.
Undantag nummer två handlar om skillnaden mellan Ny demokrati och Sverigedemokraterna. NyD var populister och negativa till invandringen.
SD lever på att utmåla muslimer som det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget och har sina rötter i nynazistiska rörelser.
För att hantera valresultatet och samtidigt isolera Sverigedemokraterna har statsministern två alternativ. Det lugna eller det jobbiga.
Det lugna innebär att Reinfeldt, precis som Persson, inleder ett organiserat samarbete med ett eller flera partier. I flera veckor har han sträckt ut handen till Miljöpartiet och det upprepade han i går.
De gröna förefaller dock tveksamma. Alltså verkar detta alternativ gå bort. Åtminstone just nu.
Det jobbiga alternativet är att göra som Ingvar Carlsson (S) på sin tid. Regera med hoppande majoriteter i riksdagen.
Det betyder i praktiken att regeringen lägger sina förslag till riksdagen med vetskap om att de kanske inte kommer att gå igenom. I riksdagens utskott, där Sverigedemokraterna inte ser ut att ta plats, får regeringens företrädare göra upp med oppositionen.
Jobbigt. Men inte ogörligt.