Nu har vi ingen orsak att kriga i Afghanistan längre
Från början skulle ”vi” bara infånga den misstänkte terroristledaren Usama bin Ladin och hans närmaste medhjälpare. Det lät enkelt. I december 2001 beslöt Sverige att bidra med den symboliska styrkan 45 man i Afghanistan. De skulle bara vara där i fyra månader, men med möjlighet till två månaders förlängning.
Nu drygt åtta år senare vet vi att det inte var så enkelt. USA och Storbritannien har lagt ner närmare 250 miljarder dollar på projektet. Den svenska militära styrkan har ökat från 45 man till närmare 1 000 och även om detta krigsäventyr bara kostar oss svenskar några ynka miljarder kronor så framstår ändå denna jakt på Usama bin Ladin som den största och mest extravaganta straffexpeditionen till Asien sedan Agamemnon avseglade mot Troja.
Det gick alltså inte att hålla fast vid det ursprungliga motivet för kriget. Snart hette det att ”vi” var i Afghanistan för att befria den afghanska kvinnan och skänka landet demokrati. Ungefär som britterna under den viktorianska epoken skulle skänka afghanerna Gud och Drottningen.
Detta är för närvarande den svenska hållningen. Där är alla partier utom Vänsterpartiet med. ”Vi” är i Afghanistan för att införa demokrati.
Visserligen har afghanerna visat sig djupt otacksamma inför våra ädla ambitioner. Det kan till lika delar bero på landets totalt ickedemokratiska traditioner och vårt egendomliga sätt att marknadsföra det minst dåliga av alla nu kända politiska system. Släktingar till de civila afghaner som bombas, om så vid bröllopsfirande, ute på åkrarna eller i sina hembyar, tycks bli än mer fientliga av dessa demokratifrämjande insatser.
Fast nu är detta hycklande och politiskt omöjliga argument borta. Sedan Barack Obamas stora tal inför kadetterna vid West Point i onsdags morse skall ”vi” inte längre införa demokrati i Afghanistan, det skall bli slut på allt tal om ”nationsbyggande”. På den punkten var president Obama kristallklar.
Det nya huvudskälet för ”vårt” krig i Afghanistan är säkerheten för USA:s folk och folk bland USA:s allierade. Tanken är att terrorismen måste besegras i Afghanistan och Pakistan för att inte kunna slå till i Washington och London. Det kriget gäller enligt Obama således inte Sverige, hur mycket än Folkpartiledaren Jan Björklund vill tro och hoppas på den saken. Sverige är när det gäller kriget i Afghanistan inte längre ”vi” med USA och dess Nato-allierade.
För att vinna en snabb och avgörande seger mot ”terrorismen”, hur nu dessa bombmål ska se ut i verkligheten, vill Barack Obama sända ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan för att avsluta jobbet. Men trupperna skall därefter börja hämtas hem sommaren 2011, händelsevis i god tid för Obamas återvalskampanj. Det goda med förslaget är ändå att här finns en ”exit strategy”, ett tänkt slut på kriget inom en nära framtid. Ett krig som inte går att vinna – därom är en majoritet av världens generaler överens – bör man åtminstone avsluta.
Den amerikanske presidenten kommer att anklagas för att ha gett upp och frivilligt förlorat ett krig. För som var och en inser kommer demokrati inte att utbryta i Afghanistan omedelbart efter de amerikanska truppernas tillbakadragande. Kvinnor kommer inte att befrias. Korruptionen och narkotikahandeln inte försvinna. Den enda goda nyheten för den afghanska befolkningen blir då att ockupationstruppernas massmördande av civila upphör.
Det är inget lyckligt slut på kriget som Barack Obama skisserar. Men det är den enda möjliga och det minst olyckliga.
Frågan är då vilka slutsatser vi svenskar skall dra av Barack Obamas nya politik. Om enda återstående skälet för krig i Afghanistan är att skydda främst amerikansk och brittisk civilbefolkning från terrorattacker så skulle amerikanska och brittiska soldater ha ett begripligt skäl för ett par års fortsatt krigande. Men vad anser alla de riksdagspartier som nyligen, utan debatt, beslöt att fördubbla den svenska militära styrkan i Afghanistan?
Vi ska inte längre fånga Usama bin Ladin. Vi ska inte befria den afghanska kvinnan eller hjälpa landets småflickor att gå i skolan. Vi ska inte bygga upp demokratin. Vi ska givetvis inte skydda oss själva mot afghanska eller pakistanska terrorattacker. Så för Sveriges del återstår alltså ingen krigsorsak.
Vi befinner oss därmed i ett blodigt krig utan att veta varför och definitivt utan att kunna vinna. När USA börjar dra bort sina 100 000 man kan inte ens Jan Björklund och Expressen tro på svensk seger.
Och så sent som den 19 november beslöt den borgerliga alliansen tillsammans med socialdemokrater och miljöpartister att fördubbla de svenska truppstyrkorna i Afghanistan. Utan debatt. Vilket förstås kan bero på att ingen visste vad han skulle säga i ämnet. Det var ett väl lättvindigt sätt att behandla frågan om liv och död, inte bara för afghaner utan också för våra egna.