Svenska politiker borde bestämma sig om identitetspolitiken
”Mina båda söner är adopterade från andra sidan jordklotet. De ska veta: deras pappa kommer aldrig att medverka till att Sverigedemokraterna får makt i vårt land”, sa Jan Björklund när han talade på politikerveckan på Järvafältet utanför Stockholm i veckan.
Jag vet inte om det var första gången som Liberalernas partiledare lyfte sin familjesituation i en politisk kontext, men jag kom i alla fall på mig själv med att fram till nu ha varit helt ovetandes om Jan Björklunds privatliv, och på det hela ganska tillfreds med det.
Men jag antar att han ville vara tydlig med att detta inte är ett vallöfte som kan brytas, eftersom hans barns härkomst är en konstant påminnelse för honom om vikten av borgerlighetens nolltolerans mot rasism. Att lova väljarna en viss politik är en sak; budgetmål kan komma att justeras, skattereformer att urvattnas. Att lova sina barn är något annat. Och det är mycket starkare. Gott så.
Han är inte ensam i Alliansen att prata barn just nu. Flera av kollegorna har ju nyligen ynglat av sig och gjort mer eller mindre flitiga poänger av det. Annie Lööf blandade in både sin dotter och hennes dagispersonal i partiledardebatten för några veckor sedan, Anna Kinberg Batra berättade om hur sjuk hon varit under sin graviditet och Ebba Busch Thor riktade en salva mot Jonas Sjöstedt i debatten om förlossningsvården med orden: "Prata inte med mig om förlossning. Jag födde mitt andra barn i februari. You don’t wanna go there!”.
Jag vet inte om det var en medveten parafras på Göran Perssons ”berätta inte för mig om det svenska klassamhället” i debatten med Carl Bildt från 1998 – EBT-uttalandet saknar nog tillräcklig ideologisk tyngd för att bli samma instant classic – men hennes smash ägde ändå en viss chic lit-kvalité som fick en att nästan vilja ropa ”you go girl!” till Ebba (alternativt ”don’t go there!” till Jonas).
I alla fall om man sympatiserar med idén att människor med en viss upplevd erfarenhet har tolkningsföreträde i de frågorna. Vilket borgerligheten generellt inte gör, eftersom de brukar klassa detta som ”identitetspolitik”.
I alla fall när rösterna kommer från andra, mindre privilegierade grupper.
I sitt Almedalstal 2015 gick Ebba Busch Thor till storms mot de som tyckte att vita musikerkollegor inte hade rätt att stå upp för Jason Timbuktu Diakité, eftersom de inte vet hur rasism känns.
”Minns ni diskussionen om Tomas Ledin, som handlade om huruvida han som vit medelålders man kan delta i kampen mot rasism. Identitetspolitikerna är tydliga – det får han inte”, dundrade Ebba upprört.
Det är en rimlig ståndpunkt att alla människor borde vara välkomna i den antirasistiska kampen (den hade varit ännu rimligare om Kristdemokraternas ledare hade intresserat sig för antirasismen även innan den tjänade hennes retoriska syften).
Det är också fullt förståeligt att man känner sig som talesperson för nyblivna mammor, när man krystat ut sitt andra barn på kort tid.
Det vore bara så himla bra för debatten om svenska politiker bestämde sig för vilket perspektiv det är som gäller.
Vad ÄR identitetspolitik egentligen?
Enligt Wikipedia: ”Politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället. Exempel på dylika identiteter är exempelvis grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur.”