Sluta böja huvudet för dumskallarna på BVC
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag minns när jag växte upp, de flesta av mina kompisar hade frånskilda föräldrar och det cirkulerade ju en och annan studie som menade att barn till frånskilda föräldrar löper större risk att bli kriminella. Vad vill man uppnå med den typen av forskning? Hindra kriminalitet? Knappast. Man kan ju inte tvinga föräldrar att hålla ihop för att inte lille Lasse ska växa upp och råna en bank som 25-åring.
Själv levde mina föräldrar ihop men ändå snattade jag i souveniraffären på Liseberg på klassutflykten i tredje klass, för att det var spännande. Kanske någon ögonskugga slank ner i fickan under tonårsåren också (då föräldrarna skilt sig!) men jag hamnade inte på Hinseberg.
En ny undersökning visar att kvinnor som sköter sina hushållssysslor ordentligt minskar risken att drabbas av underlivscancer. Studien är framtagen av en manlig amerikansk forskare. Jag säger inget om det så har jag inget sagt. Men tänk att det finns de som tror på rönen. Och tänker att då är det väl lika bra att fortsätta sköta allt i hemmet, man blir inte rik på det men man slipper ju cancer. Visst har vi ju en övertro på både forskare och vitrockar. För att inte tala om barnmorskor. Mitt BVC ligger på Söder i Stockholm och som följd av det heter alla barnen Tindra och har tygblöjor " nä, nu skämtade jag lite men ibland undrar man ju. När min dotter var lite mindre så avskydde hon att ligga på mage. Hos barnläkaren på BVC lät det så här på vår första stora hälsokontroll:
- Jaha, ligger hon på mage ofta?
- Eh " nä, alltså hon tycker inte om det. Hon blir jättearg.
- Men hon måste ju ligga på mage det förstår du väl. Annars övar hon sig ju inte så att hon kan resa sig på armarna och ben och sedan krypa.
Barnläkaren rynkar ögonbrynen och jag ser framför mig hur min dotter plötsligt fyller 18 år och ligger på sidan i soffan och dreglar medan hennes kompisar sjunger. Hon försöker hasa sig fram till tårtan men faller ihop gång på gång. Eftersom mamma inte la henne på mage 17 år och 9 månader tidigare.
- Men jag lägger henne på mage men det håller oftast inte längre än några minuter sedan blir hon skitarg. Ska jag bara låta henne ligga där och skrika?
- Nä men du får väl använda fantasin, göra något kul.
Sagt och gjort, hem, lägga ungen på mage. Mamma svettas och unge skriker sig röd. Leka, leka. Klockar: fem minuter. Rekord.
Sedan gav jag upp. Några månader senare är ungen sju månader och vi är på semester i USA. Nu både kryper hon och ställer sig på svajande ben och håller sig i bordsskivan.
Nu har det precis varit hälsokontroll nummer två. Barnmorskan granskar dottern och sedan olika kurvor i en pärm och sedan:
- Hon ligger lite under på viktkurvan. Det har hon inte gjort förut.
- Nä men hon är ju väldigt aktiv just nu, reser sig hela tiden, kryper överallt plus att hon haft öroninflammation och varit förkyld och matvägrat.
- Jaha, säger barnmorskan. Men nu måste hon ju gå upp i vikt.
Killen kollar på dottern.
- Men nu har vi fått igång maten ordentligt igen.
- Bra, för annars måste vi ju sätta in åtgärder.
Killen kommer hem. Hon är för smal, suckar han. "Åtgärder", funderar vi. Vad för åtgärder? Ska socialen hämta henne eller ska hon tvångsdroppas på BVC? En kompis har precis kommit hem från BVC med samma besked. Ungen måste äta mer, så att det stämmer med den allmänna kurvan. Då inser jag att det är dags att sluta sitta med böjt huvud inför olika (säkert välmenande) Ecco-tofflor som bläddrar bland sina kurvor och mätstickor och skrämmer upp osäkra föräldrar. Ibland känns hela BVC-påfundet som dumskallarnas sammansvärjning.
Jag ringer aldrig min barnmorska på BVC i onödan. Jag ringer antingen föräldrar med lite äldre, eller många, barn, de vet att man överlever det mesta.
Eller så frågar jag de kompisar som är ensamstående föräldrar, de har ofta grymma tricks och tips. För sin egen överlevnads skull så att säga.