Jag tänker att ... ni måste skämta

Robert Aschberg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-12-06

Den berömde franske 1600-tals filosofen och matematikern René Descartes trivdes troligen inte något vidare vid slottet i Stockholm, dit han inbjudits för att vara lärare och rådgivare åt drottning Kristina.

Kylan, fukten, och möjligen det tidiga uppstigandet om morgnarna, tog knäcken på honom. Efter blott några månader i Sverige dog han av lunginflammation.

Annars är han mest känd för den franska satsen ”je pense, donc je suis”, vilken blivit mer känd i latinsk översättning: ”Cogito, ergo sum”. På svenska: ”Jag tänker, alltså finns jag”.

Denna filosofiska slutledning kom Descartes fram till efter att ha funderat över hur vetenskap och sanningar hänger ihop med hur vi människor upplever omvärlden.

Om jag förstår de enklare cyber­encyklopedierna rätt avsåg han att man inte skulle låta det egna tänkandet påverka och förvilla de äkta sanningarna. Samtidigt kom han fram till att tvivel också är ett slags tänk­ande, vilket på något sätt bekräftade tesen, och på så vis gjorde den till en oomkullrunkelig sanning. Typ. Jag ska inte plåga er mer, eftersom ­vilken grubblare som helst kan förklara detta bättre.

Den här spalten handlar egentligen om något helt annat.

Nämligen om en inledande modefras som sprider sig epidemiskt och snart kommer att grassera hela det offentliga livet.

Jag tänker att …

Notera ordkombinationen och iaktta en viss vaksamhet. Ni kommer strax upptäcka att ”Jag tänker att …” står som spön i backen just nu. I alla upptänkliga sammanhang. Bland ­politiker, lobbyister, kulturknuttar, mediefolk, debattörer och helt vanliga medelklassmänniskor. (Min förhoppning är att arbetarklassen och överklassen ännu inte smittats lika allvarligt).

Vissa till synes fullt friska människor ­använder ”Jag tänker att …” så ofta att man undrar om de skämtar. Men det gör de inte. De hör inte själva att de säger så. Häromdagen gästades jag i radion av två feminister som sa de där orden minst hundra gånger.

Jag försökte tala dem till rätta, men det gick inte. De körde på som ånglok. Vi tänker …

Det är inte bara en irriterande fras. Sådana kan man leva med tills de försvinner. Problemet är att de som använder ”Jag tänker att …” medvetet ­eller omedvetet distanserar sig från det de ska säga, eller rent av ber om ursäkt innan de sagt vad de har på hjärtat.

Alla begriper att den som ­yttrar sig i en debatt har en åsikt, och att denna åsikt vanligtvis är resultatet av någon form av tankeverksamhet.

”Jag tänker att …” bör stävjas.

Vill du säga något? Gör det. Utan att först konstatera rena självklarheter.

Rekorddåligt

Sverige har nytt jumbo­rekord i den så kallade Pisa-rapporten om skolresultat i olika länder. Den svenska resultatförsämringen är värst inom OECD. Alla elever har blivit sämre, både hög- och lågpresterare. Men det är bland dem som klarar sig sämst som den stora försämringen har skett. Samtidigt skickar EU u-hjälp till oss för att ungdomsarbetslösheten är lika hög som i Rumänien, Irland och Slovakien.

De är skyldiga

Regeringen skyller skol­fiaskot på sossarna. Löjligt. Björklund är minst lika skyldig till eländet som Persson. En skola i fritt fall kommer att påverka ekonomin långsiktigt, och de som hävdar att pensionssystemet kommer att braka ihop kan få tredubbelt rätt. Läs min spalt om skolan på aftonbladet.se.