Vi ber om smørrebrød – och får en sandwich
Det brukade ju vara så att man reste till Danmark med ambitionen att göra sig förstådd på deras eget språk. Man till och med tränade på färjan för att få in det rätta uttalet. Smørrebrøøøøøød! Risted løøøøøøøg!
Ja, ni vet. Och efter några pilsner var man riktigt dygtig och snakkede flydende dansk.
I dag behöver man inte ens försöka anstränga sig, för danskarna vill inte leka längre.
Våra gemensamma skandinaviska språkrötter vill de inte kännas vid. De har blivit stora och vill bara prata engelska.
Vi var i Köpenhamn i helgen och satt länge på trevliga uteserveringar, strövade längs strög, kikade in i butiker och hade ett på det hela taget utmärkt besök i vår närmaste världsstad. Och det var just det som slog mig, hur den danska huvudstaden uppträder alltmer som en internationell mötesplats. Eller kanske som bilden av en internationell mötesplats.
Allra tydligast visar det sig genom att det danska språket är satt på undantag.
På kaféer, i butiker, på restauranger och i taxibilar möttes vi nästan uteslutande av danskar som inte ville prata danska. Och minst av allt ville de försöka förstå vad den jobbige svenske farbrorn försökte säga på sitt fornnordiska tungomål.
Kan inte gubbjäveln prata engelska i stället?
Gubben: Hej, vi har lyst til nogle smørrebrød og øl, har du et bord til seks personer? Dansken: Sure thing, just give me a couple of minutes.
Så där är det över hela linjen. Ingen vill prata danska med mig längre. Undskyld, kender du hvis der er et apotek i nærheden?, frågar jag en yngre kvinna med otvetydigt danskt utseende. Just turn left around the corner, svarar hon.
Detta är naturligtvis ingen stor sak. Men i förlängningen kan man fundera på vad det kommer att innebära för ett litet språk som talas av endast fem miljoner människor. Danska språkforskare har redan slagit larm till regeringen, som står handfallen.
För vad ska de göra?
Även om jag inte är turist i mitt eget land har jag en känsla av att utvecklingen går åt samma håll här i Sverige. Våra utmärkta skolor, vår odubbade TV och vår allmänna öppenhet mot världen har skapat ett folk som – precis som danskarna – har en unikt hög kunskap i det engelska språket. På olika dialekter, dessutom. Det gör oss till internationalister, men riskerar samtidigt att stympa vår skandinaviska identitet.
Jag säger inte att det var bättre förr. Men det var mer exotiskt.