En svensk Bruce hade siktat in sig på vårdbolagen

Jag sitter hemma vid köksbordet men är ändå i Djursholm. Med ett musklick rör jag mig virtuellt längs en gata med pampiga hus. I ett särskilt vackert hus bor en man som blivit förmögen på äldrevård.

Han är vd i en privat vårdkoncern, avlönas med fem miljoner om året, har tillgångar på över 100 miljoner i sitt och hustruns bolag.

Jag skriver inte vad han heter, för det är inte viktigt. Han är en av många extremt förmögna svenskar, och en av flera direktörer i privata vårdbolag. Han är en man av vår tid.

Det är Bruce Springsteen också, trots att han snart är färdig för äldrevård. Förhoppningsvis är han lika förmögen som direktören i Djursholm. Men där upphör likheterna.

I morgon släpps hans nya skiva, den sjuttonde sedan debuten 1973. Den är ett politiskt manifest med ekonomisk orättvisa och omoral som tema. Springsteen beskriver själv sitt jobb som ”att ständigt mäta avståndet mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten”.

Wrecking Ball är sånger om ett samhälle i förfall, om arbetslöshet och uppgivenhet och ständigt dessa feta katter, rånarbaroner och giriga tjuvar som berikar sig utan gräns.

I Sverige har vi ingen bred och folklig artist som tar temperaturen med samma precision som Springsteen gör i USA. Här har vi Tomas Ledin, delägare i åtta bolag med en samlad omsättning (år 2010) på 30 miljoner och tillgångar på 210 miljoner.

Mitt i Springsteens kikarsikte står ”the banker”, lika symbolisk som i spelet Monopol. Om Bruce bott i Sverige kunde han ha adderat de som ­tjänar storkovan på att vårda ­eller ”vårda” våra äldre.

De fem största vårdbolagen i Sverige gjorde 2010 en rörelsevinst på tre miljarder kronor, samtidigt som de flesta landstingen gick med underskott. Det finns inga belägg för att ­privata vårdföretag är varken bättre eller sämre än sina offentliga motsvarigheter.

Men det finns belägg på att man kan bli sjukt förmögen på sjukdom och åldrande. Direktören i Djursholm kan inom kort komma att tjäna ytterligare 700 miljoner när hans vård­koncern byter ägare med en förväntad prislapp på runt 7 miljarder ­kronor.

Jag är en vän av marknadsekonomi och privat ägande. I ungdomen, ­under sjuttiotalets vänstervåg, hade jag en flirt med motsatsen. Men det gick över. Det var för dumt. Jag gillar privata arbetsplatser, gillar företag som gör vinst, gillar entreprenörer som skapar arbetstillfällen och bygger välstånd.

Men det finns provocerande ­undantag.

Ettan

Melodifestivalen är som en teknokolorerad tv-­gestaltning av vinterkräk­sjukan. Oönskad materia passerar revy inför våra ­rinnande ögon. Jag har inget emot att man tävlar i musik, men varför måste vi tävla i skit? Gubbsnobbigt, jag vet, men som Carl Lidbom sa: detta är trams! Den ende med hedern i behåll är Sean Banan. Han var nämligen minst löjlig.

Tvåan

Är du en av många tusen som åkt något av Vasa­loppen under veckan som gick? I så fall har du kanske känt dig lite öm. Men i själva verket är du asöm, vilket är mycket bättre än att bara ­vara öm. Asöm är nämligen försvenskningen av det amerikanska superlativet ”awesome”, fast uttalat med barnets blåögda enkelhet. Asöm.

Följ ämnen i artikeln