Maria Larsson, vilken är din plan?
Weigl om att gömma och glömma sociala skandaler
Nu nagelfars Karlskrona i den nödvändiga jakten på syndabockar. Samtidigt sluter sig den lilla kommunen i ansträngningar att inte alldeles förlora sin heder.
"Vi har följt våra rutiner", heter det om varningssignalerna kring åttaåriga Yara. Polisen har gjort som de brukar, skolan gjorde sin plikt, socialtjänsten tyckte sig ha koll, politikerna hade ingen aaaning om att stadens socialarbetare går på knäna (vilket rapporterades i lokala medier).
De försvarar sig. De tar det personligt. Det är svenskt. Vi tänker överslätande att de stressade socialarbetarna gjort sitt bästa och inte förtjänar stryk. Att det kan handla om missförstånd kanske. Ingen ville ju att Yara skulle dö?
Nej. Men i en lång kedja har små och stora beslut fattats. Varje sten måste vändas. Jag vill veta hur man tänkte kring att en sjuåring tycktes ta hand om två småbarn. Jag räknar med svar på vem som såg hennes blåmärken.
Men nästa steg är att söka det strukturella ansvaret längre upp i samhällsapparaten.
Vilken är din plan?
Vi har en gedigen tradition av att gömma och glömma våra stora sociala skandaler. Helt nyligen kom sanningen ifatt oss om hur svenska barn egentligen hade det i fosterhem ända in på 70-talet.
Inte vet vi allt om våldsutsatta barn i dag. Socialstyrelsen har granskat 19 fall på tre och ett halvt år där barn dödats. Inte så många. Man skulle kunna tro att livshotande vanvård är ovanligt. De fall räknas där en eller flera gärningsmän dömts i domstol och där det funnits ett skyddsbehov.
Men det räcker inte på långa vägar, anser tre välmeriterade barnläkare: Klara Lahne, Gabriel Otterman, Staffan Jansson. De skrev i Läkartidningen för något halvår sedan att 150 oklara dödsfall bland barn borde utredas. 150. Varje år.
Hallå statsrådet Maria Larsson, vilken är din plan?