Fuskande advokater måste uteslutas
En advokat åtalas för att ha planterat falska bevis.
Vid fällande dom måste han givetvis förlora sin titel.
Huvudförhandlingen i en tingsrätt i västra Sverige rörande ett mordförsök härom året bjöd på en rejäl överraskning.
Mannen som var åtalad för att ha tillhandahållit vapnet med vilket två personer besköts hade under tiden i häkte inte sagt någonting av värde, vilket i kretsarna han tillhör inte är ovanligt.
Men under rättegången berättade han plötsligt att pistolen som åklagaren gjorde ett så stort nummer av i själva verket var en igenpluggad historia som numera låg i hans källarförråd.
Husrannsakan gjordes, pistolen hittades, åklagarens bevisning föll ihop som ett korthus och mannen friades för medhjälp till försök till mord.
Något år och en encrochat mellan två alias senare tog fallet en ny och lika överraskande vändning.
Mannens advokat är åtalad för att ha hjälpt till att plantera den pluggade pistolen i källaren.
Skyddande av brottsling, grovt brott.
Advokaten nekar och det återstår att se om domstol finner bevisningen tillräcklig.
Men om han döms måste han sparkas ut ur sitt skrå. En person som skapar falska bevis för att rädda en klient som misstänks för mycket grov brottslighet har förverkat sin rätt att få vara advokat.
En uppfattning som jag är övertygad om att Advokatsamfundet kommer att dela.
Och med de orden är jag framme vid det egentliga ärendet med denna kolumn, nämligen att kommentera den pågående debatten om försvararnas organisation.
En del åklagare, ledarskribenter och krönikörer är av åsikten att Advokatsamfundet är slappt och inte gör tillräckligt för att göra sig av med medlemmar som har lika rymliga samveten som de klienter de representerar i brottmål.
Helt utan substans är inte dessa invändningar. I fjol tvingades exempelvis Högsta domstolen städa upp och utesluta en advokat som fört ut viktig information till ett alibivittne från en häktad person.
Samfundets disciplinnämnd tyckte, egendomligt nog, att det räckte med en varning och böter.
Men det räcker med att titta på det senaste avgjorda ärendet för att förstå att disciplinnämnden inte består av en samling slappa mähän som letar efter anledningar att vara mjuka mot skurkadvokater.
Nämligen uteslutningen av Neo Barstedt, ett beslut som utvecklades i en 46 sidor lång motivering där åtta ärenden som juristen har varit inblandad i granskades och sågades.
Det var den första uteslutningen i år. För några dagar sedan sparkades ytterligare en advokat ut.
Sannolikt följer fler. Jag skulle inte bli förvånad om fjolårets siffra, fyra uteslutningar, överträffas.
Rubrikerna om advokater som trixar på ett eller annat sätt återkommer nämligen besvärande ofta.
Om Advokatsamfundet agerar tillräckligt beslutsamt i tillräckligt många ärenden går det naturligtvis att ha olika uppfattningar om.
Vissa anser att denna organisation borde inrätta en egen utredningsfunktion. Det är möjligt att det är en god idé, men jag har svårt att se vilken nytta den skulle göra.
Det är i rättegångarna som misskötsel döljer sig och även med en egen grupp utredare är samfundets problem att det är beroende av information från åklagare och domare.
Visst, det kan finnas brister i disciplinnämndens arbete och metoder. Utrymme för att bli bättre saknas sannolikt inte.
Att kåren rymmer en del omdömeslösa, i vissa fall rent av brottsliga, figurer råder det ingen tvekan om.
Men jag tror inte att det är samfundet som är problemet. Jag tror att problemet snarare är att branschen är överetablerad.
Det finns runt 6 000 advokater i dag. Dubbelt så många som i början på 2 000-talet. I denna konkurrens tar några till smutsiga metoder för att hävda sig.
Avslutningsvis:
Den nu pågående debatten må innehålla en del övertoner, men är viktig. En nödvändig sanering har inletts. Rötägg försvinner.
Det tjänar inte minst alla hederliga advokater på. De advokater som kåren i allt väsentligt består av.