Chans att rätta till en skandalös dom

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KALMAR. Talar pojken sanning då han hävdar att hans föräldrar torterade ihjäl Abbas Rezai och tvingade honom att ta på sig skulden?

I går inleddes rättegången som ska försöka besvara den frågan. En rättegång som, om inte annat, ger rättsväsendet en chans att rätta till den mest skandalösa morddom som avkunnats i Sverige på senare år.

20-årige Abbas Rezai dödades under gräsliga former i Högsby utanför Kalmar 2005.

Ett gift par och deras 17-årige son åtalades för mordet, men bara pojken dömdes.

Fallet borde därmed vara juridiskt undanstökat, men efter att ha avtjänat fyra års ungdomsvård vände sig den unge mannen till polisen och sa att föräldrarna pressat honom att ta på sig ett mord de själva begått, vilket fick Högsta domstolen att besluta att alla tre än en gång skulle ställas inför rätta.

Nu sitter han gömd bakom en skärm i trä i rättegångssal E i Kalmar tingsrätt, en av alla dessa sterila domstolar som Sverige numera envisas med att bygga.

Någon meter framför honom sitter mamma och pappa med varsin advokat och tolk som kan persiska bredvid sig.

Ett medelålders par, båda åldrade i förtid. Ingen av dem säger ett ord, de tittar tomt framför sig. Deras jurister förklarar att de nekar till mord.

Chefsåklagare Kerstin Eriksson ägnar rättegångens första dag åt att berätta vad hon hävdar hände Abbas Rezai:

Den unge mannen hade ett förhållande med en 16-årig flicka, något som hennes föräldrar inte alls uppskattade då han kom från en lägre stående klan i Afghanistan än den de själva tillhör.

De lurade paret till sin lägenhet i Högsby, drogade flickan, hällde kokande matolja över pojkens ansikte, slog honom sönder och samman med en påk och dödade honom med massor av knivhugg.

Åklagaren pratar om heder, risk för social utfrysning om barnen inte sköter sig, om teknisk bevisning, knivar och slagträn.

Jag kommer på mig själv med att försöka förstå hur människor kan tvinga sitt barn att ta på sig ett mord de själva begått, men kommer inte en millimeter.

Logiken är dock enkel att se. Hellre något år för honom än livstid för oss.

Om de nu är skyldiga. Jag har ingen aning. Men vi kan konstatera att den nu 23-årige mannens nya berättelse stämmer betydligt bättre överens med den tekniska utredningen än versionen han uppgav under rättegångarna för fem år sedan.

Dessutom kommer ett syskon att vittna om föräldrarnas skuld.

Förhoppningsvis kommer sanningen fram. För det finns ingen anledning att imponeras över tingsrätts och hovrätts tidigare resonemang i ärendet.

Det konstateras i domarna att pojken verkar ljuga om väsentliga detaljer, att han överdriver sin roll, att han knappast kan ha varit ensam gärningsman, att viktiga delar av hans berättelse inte stämmer med den rättsmedicinska undersökningen, att det är märkligt att bara hans fingeravtryck hittats, att det tycks vara planerat att ett fotografi där han poserar med mordvapnet glömts kvar i lägenheten.

Att rättens ledamöter hittade så många anledningar till tvekan hindrade dem dessvärre inte från att komma fram till att det var ställt utom allt rimligt tvivel att 17-åringen dödade sin systers pojkvän.

Varför? Antingen saknade jurister och nämndemän den blygsamma intellektuella kapacitet som krävs för att inse att alla konstigheter kan bero på att pojken är oskyldig.

Eller så har de tyckt att mordet var så vidrigt att någon av de åtalade måste dömas och att några års ungdomsvård inte är hela världen.

Jag kan inte bestämma mig för vilket alternativ som är värst.

Det är en skandal att en människa dömts för mord på så här bräckliga grunder.