Kungen lever i går, i dag och i morgon
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag tog en transkontinental tripp tillsammans med två tröttkörda Elvisar när en tredje Elvis dök upp på inrikesflygplatsen i Mumbai.
Han hette Hasse, kom från Helsingborg och var på hugget.
Big Mike från Gotland och Elvis Åström från Åkersberga höll sig aningen avvaktande en stund i vänthallen. De har verkat aktivt i decennier, men aldrig träffat Hasse från Helsingborg i organiserade Elvis-sammanhang. Who´s he? liksom...
Big Mike, tionde bästa Elvisen i världen, bevisat i ädel tävlan i Memphis. Etta i Europa, i Skandinavien och i Sverige. Ryggdekorationen på hans jacka: en stor mikrofon, svängiga noter och texten: "Always on my mind". Ljusa cowboystövlar med indian-bling-bling och kollosalt krucifix med frälsare runt halsen. Elvis Åström i minimala myggjagare och svart t-tröja med "crew" i vitt på ryggen.
Hasse från Helsingborg helt i slimmat svart med biffigt bältesspänne.
Alla tre med rätt frisyr, korrekta polisonger och genuin uppsyn.
Isen smälte snabbt. Elvisarna fann varandra fem minuter efter att de skakat hand. The King förenar sina fans i främmande farvatten.
Det kändes lite lattjo att turnera med tre Elvisar. Medan vi väntade på planet försökte jag leda in samtalet på veterantraktorer. Big Mike hakade på. Han har en T-23:a. Jag har en T22:a. Vi jämförde.
Elvis Åström hade ingen traktor. Åtminstone framgick det inte av samtalet. Han snackade om hur det var i Japan. Man var tvungen att köpa hela klasar med bananer där, sa han. Det gick inte att få bara en banan. Hur konstigt som helst...
Hasse från Helsingborg snackade oavbrutet om allting.
Den riktiga Elvis, Presley alltså, lämnade byggnaden 1977. Bastant av burgare, blockerad av framgång och berusad av piller stöp han i sitt eget badrum på Graceland. Men han är och förblir en myt, en kultfigur och en miljardindustri. Det lär finnas 70 000 Elvis-imitatörer i världen. (I Sverige finns 814 män som har förnamnet Elvis. 441 av dem har Elvis som tilltalsnamn.)
Det är något fascinerande med all den energi som vuxna människor förbrukar på att tolka, imitera eller till och med försöka leva som Elvis Presley. De klär sig som Han, rör sig som Han, sjunger som Han, reser i Hans fotspår, besöker Hans hem, sparar Hans vinylskivor, samlar affischer och foton med Honom, letar biljetter, tidningsklipp och andra bevis på Hans framträdanden, betalar dyrt för Hans gamla ägodelar eller kopior av samma ägodelar och jagar autografer av Hans trädgårdsmästare och andra ännu mer perifera medarbetare.
The King dyrkas som en gud. I dag är det troligtvis bara artisterna Bob Marley och Che Guevara som slår Elvis i personkult, i alla fall med världsmåttstock.
Den unge Elvis uppfattades som en samhällsfara på 50-talet, eftersom han vickade utmanande med höfterna. Var det i själva verket ett av de första stegen mot den så kallade sexuella revolutionen som brakade loss på 60- och 70-talen?
Tiden gick. Elvis sånger blev smörigare, dansstegen stelare. När han erbjöd president Richard Milhous Nixon och FBI-chefen J Edgar Hoover sina tjänster i kampen mot världskommunismen var han redan slut som artist. Nixon ler på ett foto med The King. Hoover bevärdigade honom inte ens audiens.
Vi som växte upp på 50 -och 60-talen var bokstavligen tvingade att förhålla oss till Elvis. I första klass blev man överfallen av stora killar som tog en i nacken och röt: "Elvis eller Tommy?" Den senare var brittisk konkurrent till Elvis, men utvecklades senare åt ett helt annat musikaliskt håll. Svarade man fel fick man en snyting.
Ni som är intresserade av Elviskulten och dess mer bisarra yttringar ska skaffa tidskriften Elvis, som varje kvartal är fullspäckad med onödigt vetande. Ni som inte bryr er ska i alla fall veta att de tre Elvisarna från Sverige gjorde stor succé på stranden i Goa.I dag är det troligtvis bara artisterna Bob Marley och Che Guevara som slår Elvis i personkult