Min terapi kostar 229 kronor
Det tar eventuellt sextiosex dagar att bryta en vana men jag är rädd att jag behöver mer tid.
Jag tror att det kommer ta lika lång tid att bryta ner vanan som det tog mig att bygga upp den djävulen. Det skulle innebära att det tar tio år att bryta en vana. Men det tarvar nog att man försöker, och vad värre är; det krävs nog att man vill.
För tio år sedan gick jag igenom en ledsam sorglighet och fick problem att sova. Lilla hjärtat pickade på, katastrofen lurade under sängen och tänk om alla dör när jag sluter ögonen. Räddningen blev hörlurar och poddar. Hela natten. Vaknade jag klockan 04:27 med svart brus i hela hjärntrumman så tryckte jag in den vita plastigheten i röda örat precis som en bebis som vaknar i tysta rummet och plockar upp nappen med trevande handen över lakanet.
I tio års tid har jag avverkat åtskilliga hörlurar, vaknat med dem snodda runt halsen, stampat dem till kras på golvet på morgonen, vaknat av att de borrar in håligheter i ryggen. Min älskade snuttefilt från Apple.
Minstingen kommer in på morgonen med nattnappen som jag lovar att vi snart ska sluta med. Han kryper upp på pappasidan, vältrar sig över till babord, far ut med handflatan över madrassen tills han hittar mammas sladd. Han fattar snäckan mellan tummen och pekfingret och duttar den sedan mot nappen. Det är så otroligt rart, men jag vill absolut inte ha fler barn. Jag har skaffat barn sedan 2002, kunde jag sluta med den vanan så ska jag nog fixa nattljuden också.
Mitt senaste hörlursexemplar hade skalats av inpå de kopparfärgade beståndsdelarna och lagningstejpen som skavt i högra örat höll inte längre. Så i måndags klev jag in i ett hål i väggen och plockade ner ett nytt par. 229 kronor och billigare terapi finns inte. Inte på Giraffen i Kalmar i alla fall. En ny topp på HM-behandlingen slutade fungera i höjd med att jag blev mor.
”Här har du kvittot och där har du också garantin.”
”Det behövs inte, jag sover med hörlurarna så jag förväntar mig inte att de ska hålla särskilt länge.”
Den unga killen i kassan tittar upp med vädrade ögonbryn.
”Sover du med hörlurarna?”
Jag ville fråga honom hur i hela friden han sover. Tyst? Rent intellektuellt så förstår jag att folk över hela jorden sover omgivna av tystnad, jag har bara glömt hur man gör.
Sover du med hörlurarna? Så sa han.
Jamen snälla nån, gör inte alla ungdomar det? Pillar med telefonen i sängen, somnar med den? Varför står han där i sin späda ålder och får mig att uppleva ombytta roller, det är ju jag som ska säga till honom att mobilen i sängen är farligt.
Plötsligt känner jag mig lite ensam och konstig.
Det är dags att bryta vanan, jag ska somna till ljudet av min tinnitus och tusen tankar och monstret under sängen. Krafs krafs.
Dag ett av tio år börjar.
I morgon.
