Året då hiphop blev fredagsmys
Jag klarar inte av svensk hiphop.
För mig har genren varit synonym med namn som Alwayz somethang, Mc Fresh och Mister Cool – ”coolaste katten i det långa landet falukorv”, som någon rappade.
Svänger väl ungefär lika mycket som ... Karl Gerhard.
Men så kom det här året, när jag blev radiopratare på P3 och liksom ofrivillig hiphopkonsument. Under 2013 har jag dagligen tvingats ha Abidaz och Kapten Röd i jobblurarna.
Linda Pira har rappat om ”knogjärn i min Fendi”, Lilla Namo om sina högskolepoäng. Kartellen har härmat Latin Kings och samplat Palme.
Och så var det den där Timbuktulåten som jag inte fick spela utan att på P3-ledningens order nämna den ”problematiska” texten.
Det har pratats om 2013 som året då svensk hiphop slog igenom, vilket är trams.
Man talade om exakt samma genombrott förra året också. Och året innan dess. Fast vi haft en hiphoptradition här i snart tre decennier.
Skillnaden nu är kanske den totala uppbackningen kring kvinnorna i branschen.
Linda Pira berättade i en intervju om när hon blev gravid inför släppet av sin solodebut. Tvillingar! Hon trodde att de skulle få avstyra hela musikkarriären.
– Varför skulle vi avbryta för det? ska hennes producent, skivbolagsbossen Salazar ”Salla” Campos ha svarat – och jämfört med hiphop-killar som åker i fängelse.
– Det är samma sak för dig, du är borta en stund, sedan är du tillbaka.
Roligt sagt, och så befriande. Många kvinnor i arbetslivet skulle drömma om att ha en Sallachef i den situationen.
Så ser hiphopscenen ut i dag: här finns feminister, småbarnsföräldrar, KTH-studenter, schlagerstjärnor. Folkkära rappare på tv när hela familjen har fredagsmys. Bara småländska ledarskribenter kan tro att det handlar om något livsfarligt.
Men så finns de som har anledning att sky hiphopens framfart på riktigt.
I Kärrtorp härom veckan stod Silvana Imam på scenen. Och Mohammed Ali, Stor, Cleo, Lilla Namo, Adam Tensta, Ison & Fille, Labyrint ... Ärligt talat såg jag ingen av dem. Det var nämligen 16 000 människor i vägen.
Men det var ingen slump att just dessa artister ställde upp. I dag är det ju hiphopen, inte rockmusiken, som driver kampen mot rasismen, likt en folkrörelse. Och jag står någonstans där bak och stuffar med.