Jag är trött på att det manliga är norm
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I lördags ögnade jag igenom DN Kultur, snabbläste en krönika av Ulrika Kärnborg. Konstaterade att det handlade om Ranelidbråket, det vill säga att författaren Björn Ranelid hotar stämma Expressen för att Linda Skugge fick recensera hans senaste bok och då på köpet recenserade hans utseende. Jag orkar nästan aldrig läsa recensioner, inte ens dem jag själv får, för jag förstår nästan aldrig vad recensenten gillar eller inte gillar med det man gjort. Men jag tänker att det är dumt att hoppa på folks utseende.
Jag tänker också att det bara verkar vara män som ryter ifrån när deras utseende kommenteras. De flesta kvinnor som skriver, sjunger, skådespelar eller jobbar med politik är väldigt vana vid att få sitt utseende recenserat, men man kan lätt missa det eftersom de aldrig hotar att stämma någon.
Jag ögnar som sagt krönikan och tänker inte mer på den" först. Men på söndagen rotar jag fram den ur vår pappersinsamling i köket. Jag läser den igen och inser att det är en fadd eftersmak jag haft i munnen.
Ulrika Kärnborg menar att det numera är en könsuppdelning på Expressen kultur som kan delas in i två grupper: "lärda herrar i medelåldern skriver bekymrade artiklar om [-] Kriget och Antiamerikanismen, medan yngre (och inte så lärda) damer avrättar svenska kulturpersonligheter på löpande band". Lite längre ner konstaterar hon att de lärda männen kan hålla ryggen fri medan "de unga frilansbrudarna (som inte vet bättre) står för underhållningen".
Linda Skugge benämns alltså som frilansbrud och Linna Johansson, ledarskribent, får epitetet "sportentusiasten". Undrar om Ulrika Kärnborg skulle få för sig att kalla till exempel Jan Guillou för frilansgubbe eller Göran Rosenberg för debattsnubbe.
Linda Skugge är författare och kolumnist. Hur har Kärnborg kommit till slutsatsen att Skugge inte är tillräckligt lärd eller har förstånd nog för att få tillgång till kultursidan? Det är främst det som stinker med Kärnborgs inlägg i debatten. Hon får givetvis tycka vad hon vill om kultursidornas vara eller icke vara och om åsiktsmaskineri i allmänhet, men då får hon gärna ta tillfället i akt att samtidigt jobba bort sitt förakt för kvinnliga kollegor som saknar svåååra essäer eller kulturvetarlinjen på cv:n och sluta omyndigförklara dem. Hon får gärna citera dem korrekt också.
Jag skulle också vilja spåna vidare mer fritt från Kärnborgs krönika och fråga mig hur många som orkar ta sig igenom "de lärda" männens orerande om De Stora Tingens Tillstånd? En kritik som "unga, arga mediebrudar" (hur länge är man ung?) som jag själv ofta drabbas av är att vi sitter i våra hörn och pillar naveln och skriver om våra kroppar och våra barn när vi i stället borde våga ta plats i det stora offentliga samtalet.
Att det privata är politiskt har alla för länge sedan glömt bort. Sedan tar vi platsen då och då men på våra egna villkor, utan hänsyn till de koder och regler som finns, men får då höra att vi definitivt passerat gränsen för vad som tolereras.
Personligen uppfattar jag ofta "de lärda" männens "nu leker jag att Washington Post citerar mig varje dag" som smått pinsamt. Varför kan det inte vara fel på dem någon gång, där de sitter och koketterar och revirpinkar mot varandra och slår knut på sig själva för att gud förbjude inte uppfattas som så feminima och autodidakta att de faktiskt skriver om något som kostar på lite, om sitt förhållande till sina barn, jämställdhet eller rädslan för döden?
För handen på hjärtat, många medelålders manliga krönikörer och debattörer har ett närmare förhållande med prostatacancer än med Saddam Hussein.
Jag är trött på att det manliga är norm i journalistiken och i samhället överlag.
När ska det börja krävas att killar håller käften i skolan i stället för att tjejer ska ta för sig, och när ska "de lärda" männen få höra att de borde ägna sig mer åt pungjournalistik och mindre åt saker de inte längre har så bra koll på, typ världsläget.
Många medelålders manliga krönikörer har ett närmare förhållande med prostatacancer än med Saddam Hussein