Vi stirrar ner i avgrunden
Berättelsen om pojken i Malmö har blottlagt en moralisk avgrund.
Vad driver människor att avhumanisera ett ensamkommande flyktingbarn, beskriva honom som ett djur, applådera vakten som sitter på honom och ljuga om att han har begått grova brott?
Om de två barnen som rymde från ett HVB-hem, enligt uppgift av saknad efter sin storebror, den kanske enda människa de litar på, den som bäst kan skänka dem kärlek och trygghet, måste vi fortsätta att prata.
Hur har vi reagerat över vad som ser ut att vara ett övergrepp som vakten begår mot den minste av dem, nioåringen?
För många av oss är kanske det mest drabbande med den obehagliga filmen att se den panikslagna nioåringen vrida loss sin mun från den stora handen och skrika ut en shahada, en muslimsk bön som används vid livets slut.
Du behöver inte känna till att betydligt större människor än detta barn har dött av att någon har suttit på dem för att förstå dödsångesten.
Sant är att avskyn och sorgen har ljudit genom nationen. Kulturtexter har skrivits, rikspolischef och minister har uttalat sig.
En sjuksköterska som arbetar med flyktingbarn skriver i ett mejl till mig om en nation som låter bröderna driva runt:
"Idag skäms jag inför mina egna barn när jag berättar vad som hänt. Skäms över att vi som vuxna sviker våra barn på det värsta sätt".
Men vid sidan av den djupt kända medmänskligheten har en alternativ berättelse vuxit fram. En berättelse fylld av hat och osanningar.
För ljuger, det tycks de göra, de som hävdar att bröderna hade spottat på tågresenärer, rånat en pensionär och bitit en person så hårt att denne fick föras till sjukhus.
I varje fall om vi ska tro de poliser och den åklagare som är inblandade i utredningen om den misshandel vakten kan ha gjort sig skyldig till.
Min kollega Eric Tagesson har pratat med dem och de har inte sett skymten av anmälningar mot pojkarna om dessa grova brott.
Men sanningen tycks inte spela någon roll för vissa. De alternativa berättelserna susar runt i sociala medier och har slagit rot hos förfärande många.
På Facebook har Sveriges andre vice talman lagt sig i debatten och hävdar att gammelmedia förtigit "vissa saker" om pojkarna.
Kommentatorerna under Björn Söders inlägg hetsar varandra: "Han är inget mänskligt barn", "den här avarten till unge är helt omänsklig", "Hade jag varit vakt skulle jag dunkat honom fler gånger tills han slutade med sina dumheter och lärde sig veta hut".
Så beskrivs en liten pojke som har flytt från förtryck utan föräldrar och som har rymt från ett hem där endast de trasigaste barnen bor och irrar runt i en annan värld, utan språk, utan ett begripligt sammanhang förutom sin bror.
"En riktig skenhelig ligist är vad det handlar om - Ge honom stryk så det skvätter om det".
Förbudet mot barnaga, i Sverige infört 1979, används ofta som exempel på lagstiftningens goda normerande inverkan. En ny paragraf kan på sikt få oss att tänka i nya banor och bli bättre människor.
Det stämmer inte. Attitydundersökningar från 50-talet och framåt visar att de som ansåg att det är i sin ordning att misshandla barn blev färre och färre år för år, vilket satte mer och mer tryck på lagstiftaren.
Jag trodde att vi år 2015 sedan länge haft en överenskommelse om att inte slå barn, men hade uppenbarligen fel.
Vad beror detta moraliska sammanbrott på?
Gör internet någonting fult med oss människor? Är det så att vissa måste intala sig att ungen förtjänade stryk för att slippa erkänna att Sverige inte är bättre än så här? Eller är det ett hat som har funnits hela tiden, men som med ny teknik har blivit synligt?
Jag har inga svar. Det enda jag vet är att det är en avgrund vi stirrar ner i.