Åkesson har gått för långt

Övermodet kan bli dyrt

SD-ledaren Jimmie Åkesson på Sverigedemokraternas landsdagar i Västerås den 25 november.

Jimmie Åkesson är övermodig.

Han har gått för långt.

Det kan bli dyrt.

SD-ledaren Jimmie Åkessons tal på partiets landsdagar förra helgen är exempellöst.

En partiledare med ambitioner att bli statsminister i en modern rättstat föreslår på allvar att staten ska använda sin makt till att riva gudstjänstlokaler och ta bort halvmånar ur gatubilden.

Det för tankarna till tider de flesta helst vill glömma. Alternativt för alltid sätta en dödskalle på.

En slutsats är att Jimmie Åkesson har tappat greppet. Eller har drabbats av hybris, övermod.

En av SD-ledarens verkliga styrkor har varit hans tydlighet. Ur den aspekten är förra lördagens formuleringar typiska. Det är mycket lätt att förstå vad han vill, förfölja muslimer.

En annan styrka har varit att han gärna går lite, lite över gränsen. Det blir ett jäkla liv och SD och deras ledare får publicitet i Niagarafallsklass.

Efter denna tiopoängare händer det inte alltför sällan att Åkesson retirerar lite grann, precis som han gjorde efter moskérivningstalet.

Det ger dock inte samma rubriker. Men det ger något annat och viktigare. En större acceptans för vad SD-ledaren uttryckt än för det första, offensivare uttalandet. Ett oerhört skickligt sätt att flytta fram positionerna.

 
Men nu har SD-ledaren sannolikt gått för långt. Medvinden har lett till hyrbris som i sin tur lett till uttalanden som de i det omdiskuterade talet:

Medvind? Ja, vad ska man annars kalla att öka sitt resultat i val efter val. Sedan SD bildades har de ökat i varje riksdagsval.

Övermod? Ja, vad ska man annars beteckna gruppledaren Linda Lindbergs tal på landsmötet om Jimmie Åkesson som statsminister om 34 månader. Eller hans egna ord om att SD ”är motorn i det viktiga reformarbetet” som pågår. Och att ” vi skjuter de andra partierna framför oss”. Eller hans ofta upprepade ”framgångståget tuffar vidare”.

Men, invänder kanske du, är beskrivningen inkorrekt? Nej. Men självskryt luktar illa. Alltid.

Övermodet, hybrisen, kan bli dyr för Jimmie Åkesson och SD. Oväntat dyr.

 
Redan i somras slog Åkesson fast att målet för SD är att sitta i regeringen efter valet 2026. Senare har ambitionerna skruvats upp till att Åkesson ska bli statsminister.

Men för att nå dit krävs inte bara att de fortsätter som det största partiet på den blå planhalvan.

Det krävs också att minst ett par partier stöder idén om att SD ska dela regeringstaburetterna med dem och släppa fram kommunpolitikern från Sölvesborg, som Åkesson också är, som statsminister. Närmast till hands ligger M och KD.

Det har bara gått fyra år sedan Moderaterna och Kristdemokraterna bestämde sig för att börja samarbeta med SD i riksdagen.

Det känns som en evighet sedan. För att tre år senare kunna bilda regering tillsammans med L lät M och KD Sverigedemokraterna hålla i taktpinnen och sätta de avgörande avtrycken i deras samarbetsavtal, Tidöavtalet.

Vad säger att gränsen fortsätter att gå där den går nu? Alltså vid regeringssamverkan men inte regeringsmedverkan för SD. Ingenting, skulle jag säga, i alla fall inte fram till förra lördagen.

Men någonstans finns det en gräns för Moderaterna och Kristdemokraternas väljare. Accepterar de att deras parti sitter i samma regering som ett parti som ger grönt ljus för grävskopsattacker på landets moskéer? Och som vill spränga minareter. Det är, i alla fall just nu, föga troligt.

 
Jimmie Åkesson har gått för långt. Framhärdar han kan prislappen bli hög. Nämligen att de andra partierna på högerflanken fortsätter hålla honom och hans parti lite på avstånd. På samma plats som de befinner sig i dag – utanför regeringen.

Men kanske har han redan börjat jobba på att pressa priset. I en debattartikel i Aftonbladet efter talet skrev Åkesson att det var fel att tro på vad han sade. Det kan räcka att stänga moskéer, inte riva dem. Det vanliga modus operandi, alltså.

För övrigt måste jag åter poängtera att Åkesson friskt blandar islam och islamism så att man inte vet vad han talar om.


TRE SPANINGAR

  1. Kärnkraft går ofta under beteckningen planerbar kraft. Jag ifrågasätter den etiketten. De oplanerade avstängningarna av de sex reaktorerna är mångdubbelt fler än de planerade. I veckan stod Forsmark 3 och Ringhals fyra still vid olika oplanerade tillfällen. Och så kommer det att fortsätta.
  2. Vänsterpartiets nya ekonomiska talesperson blir Ida Gabrielsson, i dag vice ordförande och riksdagsledamot. Hon har suttit i riksdagen i fem år. Men hon uppges också vara en av partiledaren Nooshi Dadgostars bästa kompisar. Inga uppslitande gräl i partitoppen är alltså att vänta.
  3. Veckans örfil står premiärminister Rishi Sunak för. Han vägrade ta emot sin grekiske kollega Kyriakos Mitsotakis som redan landat i London. Orsak: British Museums vägran att lämna ifrån sig ”the Elgin marbles”, skulpturer från Akropolis, som Earl Elgin lämnade till muséet på 1800-talet.

Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.