Vi ska inte skämmas över våra uppbrott
Jag satt i ett klassrum för ett tag sedan. Kvinnor från hela världen.
Läraren lät oss gissa. Hur hög tror ni att skilsmässofrekvensen är i Pakistan? Ingen gissade rätt.
Läraren drog svaret. 0,6 procent.
Sedan undrade han om vi hade några teorier om vad det beror på.
Alla kvinnorna i klassrummet var överens. Tjejen från Thailand, tjejen från Pakistan, tjejen från Iran, tjejen från Filippinerna. Alla sa samma sak. Det handlar om självständighet. Jämlikhet. Kvinnors möjligheter att välja om de vill stanna eller gå. Att inte vara bunden till ett äktenskap för att kunna överleva, och att inte förlora allt det man äger och allt det man har. Barn, hem, släkt, vänner.
Ökad självständighet för kvinnor är lika med ökad skilsmässofrekvens. Jag tycker inte vi skall skämmas. Det tycker däremot kristdemokraten och riksdagsledamoten Annelie Enochson och hennes gäng från Claphaminstitutet. För ett tag sedan gick de ut i en debattartikel i Dagens Nyheter och uppmanade vår folkhälsominister att minska antalet skilsmässor i Sverige, samtidigt som de anklagade föräldrar i Sverige för att de ger upp för lätt. För barnens skull måste man kunna tänka sig att leva i ett kärlekslöst förhållande (eftersom barn till skilda föräldrar får skador för resten av livet).
Citat: ”För barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte” och ”Vi fann att barn som haft en engagerad fadersfigur rökte mer sällan, kom längre i sin utbildning, råkade mer sällan i klammeri med polisen och fick goda vänner av båda könen.”
Se där. Sedan undrar man förstås hur en engagerad ensamstående farsa står sig mot en oengagerad gift farsa, på samma sätt som man undrar var de här Claphamnissarna kommer från. För det är ju sådant man ändå kan grubbla över. Claphaminstitutet låter lite som
vitamininstitutet i Schweiz (om ni minns reklamen). Men det här gänget är inte här för att kränga hudcremé. De här fyra jepparna (som kallar sig Fellows vid Claphaminstitutet) är här för att kränga på oss kristna värderingar. Eller som det står på hemsidan: ”Stiftelsen verkar för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”.
Bara så att vi är överens om vad det hela handlar om.
Det här gänget hävdar vidare att par som skiljer sig ofta intalar sig att en skilsmässa är det bästa för barnen, bara för att det är det bästa för dem själva. Och det är väl där någonstans som jag känner att skitsnacket har nått en gräns.
Mammor och pappor som sover med bettskena på natten, för att ångesten över skilsmässan maler sönder dem. Inifrån och ut. Sorgen över att inte ha någon att dela det vardagliga med. ”Såg du?” Fåniga saker. Små saker. Att bli ståendes ensam. Ensam stående. ”D-i-v-o-r-c-e”
som Dolly Parton sjunger i ett försök att förmildra det som aldrig kommer att gå att förmildra för barnen. Föräldrar som kan åka tio mil mitt i natten för att åka och hämta en kvarglömd och skabbig nalle. För att det nästan inte finns någonting som föräldrar inte kan göra för sina barn.
Föräldrar som skulle ta sommarens alla getingstick, alla skrubbsår, alla sjukdomar och all besvikelse och ledsenhet, om de bara kunde.
Claphamgänget påstår att det är en myt att det är bäst för barnen ”om föräldrapar som inte älskar varandra separerar”. Jag hävdar att det är en myt att människor inte försöker. Att människor inte kämpar. Skriker ut sin ångest över otroheter och förlåter. Vänjer sig vid att inga händer tar på dem. Vänjer sig vid att se sig själva som halvtråkiga, gamla och fel. Går i terapi. Har skilda sovrum. Tills det en dag inte går längre. För att det finns saker man inte kan göra för sina barn. Hur mycket man än vill.