Ett svåremotsägligt förslag: Lika rättigheter för båda folken
Det vi kallar demokrati
Efter att i mer än ett halvt århundrade ha deltagit i diskussionen om Israel/Palestina vågar jag påstå att jag hört alla argument från båda sidor. Alla argument.
Till det finns en enkel förklaring. 1968 var jag bland de ungdomar som startade solidaritetsrörelsen i Sverige för det förtryckta och bortglömda palestinska folket.
På den tiden gällde diskussionen främst frågan om den historiska hemortsrätten till landet och om den nyligen inledda ockupationen av Västra Jordanstranden, Östra Jerusalem och Gaza bara var tillfällig i väntan på fredsavtal, eller syftade till en permanent ordning. Det senare bestreds hätskt och beslutsamt av Israels försvarare.
För oss i solidaritetsrörelsen var inte ockupationen som sådan det mest avgörande, eftersom vår huvudparoll var ”För ett demokratiskt Palestina”. Det betydde ett land, från floden till havet om man så vill, med lika demokratiska rättigheter för alla invånare, judar som palestinier som andra. Det slutet på konflikten anser jag fortfarande vara det enda hållbara, även om det kan te sig än mer utopiskt idag än före den långa raden av nya krig som följde efter Sexdagarskriget i juni 1967.
Allteftersom tiden gick började omvärlden förespråka en tvåstatslösning, att återgå till den delningsplan som FN lade fram från början 1947.
När palestinierna själva anslöt sig till delningsplanen fick förstås vi i solidaritetsrörelsen anpassa oss. Problemet var bara att Israel allt tydligare visade att man inte ämnade gå med på någon delning av det land man ansåg sig ha ensamrätt till. Alltså permanent ockupation. Alltså apartheid, eftersom det palestinska folket inte kunde få rösträtt i en stat som definierade sig som judisk snarare än demokratisk.
Därefter kom all diskussion under några år att handla om den permanenta ockupationen och förtrycket mot den ockuperade befolkningen och Israels fortlöpande kolonisation. Det försatte Israels anhängare i en både omöjlig och outhärdlig position. Därför upphörde den politiska diskussionen och ersattes av anklagelsen att all kritik mot ockupationen var antisemitisk, eftersom ockupanterna var judar. Särskilt stämplades ordet apartheid som antisemitiskt, också av den svenska regeringen.
Nu under det senaste Gazakriget har den diskussionsmördande anklagelsen för antisemitism trappats upp till ”nazism”. Så att till och med miljöaktivisten Greta Thunberg i en vanligtvis anständig morgontidning härförleden jämfördes med Hitler för att hon uttryckt stöd för befolkningen i Gaza.
Då är samtalet till synes slut. Ändå måste något sägas. För om ordet dör finns intet.
En hel del har jag dock lärt mej under mer än ett halvt århundrades debatt, gräl och, mer sällsynt, ordnad diskussion om Palestinafrågan. Främst att vi måste reducera samtalet så att vi når in till problemets moraliska och politiska kärna.
För det första bör vi då stryka all diskussion om den historiska hemortsrätten i Palestina. Båda sidor har starka argument. Ger man sig emellertid in i den diskussionen tar den aldrig slut.
För de andra måste vi lämna Gud utanför. Samme Gud finns på båda sidor.
För det tredje stryka all diskussion om vilket folk som kan åberopa störst lidande, judarna under det nazistiska folkmordsprojektet då drygt hälften av offren var judar, eller palestinierna under Al Nakba, den etniska rensningen i Palestina 1947-48 då mer än 700 000 palestinier fördrevs. Båda sidor har argument som räcker i evighetsdiskussion.
För det fjärde frågan om vilken sida som är mest skurkaktig. 1977 antog Netanyahus parti Likud ett program som slog fast att Israel för evigt var landet ”mellan havet och Jordanfloden”. Vilket terrororganisationen Hamas kom att se som ett utmärkt program och därför själva antog 2017, fast i omvänd ordning, ”från floden till havet”.
Båda sidor har tillräckligt omfattande bevis på den andra sidans grymheter, terrorism och ockupation som nu senast massmordet för hand och på nära håll den 7 oktober gentemot de följande massmorden med flyg och artilleri i Gaza. Diskussionen om omänsklig grymhet kan också pågå utan slut och utan att vinnas av någondera sidan.
Så vad finns då kvar att tala om? Bara problemets kärna: Två folk som bor i samma land där båda har rätten på sin sida.
För även om det inte fanns ett israeliskt folk när den sionistiska ideologin och rörelsen föddes på 1800-talet så finns det i vart fall nu. Och om det inte funnes något palestinskt folk så funnes inte heller ockupationen och apartheidpolitiken.
Om vi rensar ekvationen så långt återstår bara två folk som båda har rätt till samma land. Det gör konflikten unik. Men då finns likväl möjligheten att lägga fram ett ytterst svåremotsägligt förslag: En man, en röst. Det vi kallar demokrati. Lika rättigheter för båda folken.
Den som nu tar till den obotfärdiges förhinder – ”det går inte, i alla fall inte nu” – bör överväga alternativet. Det är nämligen eviga krig som Israel alltid måste vinna militärt och förlora moraliskt.
För övrigt anser jag att…
…det är lite svårt att önska gott nytt år 2024 inför Rysslands krig i Ukraina och Israels krig mot Gaza och ett presidentval i USA som kan komma att avsluta den amerikanska demokratin.
… man bör skaffa elbil om man har råd. Men knappast en Tesla.