En samarbetsregering som inte samarbetar
Rohwedder: Blir en helt obegriplig kommunikation
Plötsligt står inte heller Kristdemokraterna bakom regeringens förslag om att ändra i ordningslagen för att stoppa koranbränningar.
Snart är hela Kristerssons regeringsunderlag i opposition mot varandra på olika sätt.
Tur att Kristersson är en självutnämnd vuxen i rummet, för hans samarbetspartners verkar just nu dra åt olika håll.
Samordning är nyckeln till ett lyckat regeringssamarbete. Under alliansåren tyckte de fyra partierna inte alltid samma men i den mycket hårt hållna samordningen slipades olikheterna ner, och som regering stod de enade utåt.
Under den rödgröna regeringens sju år var det likadant. Socialdemokrater och Miljöpartister lämnade samarbetet med viss lättnad från båda hållen, men som regering höll de ihop. Det var inte förrän Miljöpartiet lämnade regeringen som de visade hur det rök ur öronen på dem och hade gjort under en längre tid.
Koalitionsregeringar brukar vara överens om att det övergripande värdet är enighet och makten och att kompromisser är nödvändiga för att nå dessa mål. Inga partier tycker exakt likadant men fokus i ett samarbete är att sätta olikheter åt sidan och ta fasta på de punkter där de tänker lika. Detta är inte en främmande tanke för den här regeringen heller, eftersom den i opposition la mycket kraft på att kommunicera just detta – vi är inte överens om allt men vi är överens om mycket och det ger oss en stabil grund.
Det är en tanke som funkar utmärkt i opposition, men som är betydligt svårare i regeringsställning. Anledningen är att det krävs många fler politiska beslut än bara de långa linjerna i politiken. Varje osämja i de enskilda besluten är en näve grus rakt in i maskineriet.
Och just grus är det Ulf Kristersson sysslar med just nu.
KD sätter sig på tvären
I den sittande regeringen har han två partier som profilerat sig på att vara i opposition och som är riktigt bra på det. Så bra så att det är svårt för dem att släppa taget om sin oppositionsroll, den är för viktig för deras väljare.
För SD handlar det om dna.
Vad det handlar om för Kristdemokraterna är svårare att förstå.
Så länge det bara handlar om deras identitet och skrammel är det inga svårigheter för Kristersson. Att det skramlar utåt behöver inte betyda något alls för hur förhandlingarna låter inne på regeringskansliet.
Men just nu är det inte bara innehållslöst ljud, utan just nu håller SD och KD på att sänka ett politiskt förslag som är symboliskt viktigt för Moderaterna, nämligen det om att ändra ordningslagen för att kunna stoppa koranbränningar.
Plötsligt är det som om det bara är Moderaterna som sitter i den här regeringen och det måste kännas lite ensamt.
SD kommer inte backa
Sverigedemokraterna är emot. Deras islamkritiska linje stämmer inte överens med en sådan åtgärd. En av partiets högprofilerade politiker Richard Jomshof har i stället menat att under yttrandefrihetens fana borde man kunna bränna 100 koraner.
SD har ingenstans att backa tillbaka till i den här frågan. Att medverka till att stoppa koranbränningarna hade varit en för stor prestigeförlust för partiet.
Men KD då, som sitter i den regering som nu vill utreda en ändring i ordningslagen för att stoppa vissa koranbränningar. Hur får de ihop det när Ebba Busch samtidigt säger att i Sverige får vi kritisera religion på alla sätt, även med att bränna heliga skrifter?
Det går självklart inte ihop.
Frågan ingen politiker vill ha
Kristdemokraterna är inte ett frifräsande parti som SD. De är inte ett samarbetsparti utan sitter i regeringen, de har inte stöd av en femtedel av de svenska väljarna utan klarar sig knappt upp över 4-procentsspärren.
Samtidigt vill KD inte kompromissa som det samarbetsparti de är. Det kanske är bra för partiet för att hålla fast vid de få väljare de har, men det gör att den regering de sitter i får en helt obegriplig kommunikation.
En fråga som aldrig är bra i politik är – vad vill de egentligen?
