Sverige behöver lite mer jävlar anamma
BERLIN. I Tyskland existerar i dessa dagar bara en enda fråga.
Hur ska man klara vintern när Putin stängt av gasen?
Hela samhällets fulla kraft ägnas åt att hitta lösningar.
Tänk om samma känsla av nationell samling kunde uppbådas i Sverige för att bygga ut elöverföringen från norr till Sydsverige.
Terminalen för att ta emot flytande naturgas, LNG, i Wilhelmshaven, ska egentligen ta minst 5 år att bygga. Tyskarna insåg att det inte hade råd att vänta så länge. Regering och näringsliv bestämde att det skulle gå att fixa på mindre än ett år.
Ny lagstiftning drevs igenom i rekordfart, tillståndsprocesser förkortades och alla resurser sattes in.
Terminalen är inte klar än men de ansvariga tror att de ska kunnas ta emot de första LNG-fartygen i december. Tio månader efter byggstart.
Wilhelmshaven-terminalen är ett bevis på att det går att uträtta "mirakel" om det finns en känsla av brådska och en stark vilja hos alla parter.
I Sverige har vi i ett antal år varit medvetna om att kapaciteten för att överföra den energi som produceras i Norrland men som behövs i södra Sverige är kraftigt underdimensionerad. Problemet har blivit mer akut för varje år.
Men några extraordinära åtgärder för att rätta till detta för Sverige oerhört allvarliga problem har inte satts in. Processen har rullat på i makligt tempo med inställningen i bakhuvudet att "det löser sig nog".
Inte ens nu när vi sedan ett år tillbaka står inför en energikris med kraftigt stigande el-priser verkar det hända särskilt mycket.
Regeringen har inte deklarerat något nationellt nödläge. Ingen ny lagstiftning för att snabba på tillståndsprocessen är på gång så vitt jag vet.
En viss ökad känsla av skyndsamhet har spridit sig hos aktörerna men den befinner sig fortfarande på stadiet då det mest handlar om att skylla den uppkomna situationen på någon annan och rentvå sig själv från ansvar. Det är mer prat än verkstad.
Svenska kraftnät, som ansvarar för elnätet säger att de gör allt de kan för att korta byggtiden från 14 år till sju år. Men konkreta åtgärder har vi än så länge sett väldigt lite av.
Ibland önskar jag att det fanns lite mer av nationellt jävlar anamma i Sverige.
Varför kallar inte regeringen upp alla aktörer på energimarknaden? Inte för att som de brukar skälla på dem för att det ska se ut som politikerna tagit sitt ansvar och gjort något. Utan för att inspirera dem till stordåd och utlova tillståndslättnader.
Varför bildas det inte en nationell krisgrupp med enda uppgift att se till att elkapaciteten mellan norra och södra Sverige byggs ut NU. Inte på 14 år. Inte på sju år. Men kanske på 3 år. Eller vad som nu är möjligt om alla drar åt samma håll, lägger prestigen åt sidan och ägnar sig åt att lösa uppgiften.
Vad som står på spel är mycket mer än en bekväm inomhustemperatur i vinter.
Det handlar om att förhindra företag att tvingas gå i konkurs på grund av höga elpriser, att rädda jobb och välstånd på både kort och lång sikt.
Det handlar om att tiotusentals människor inte ska behöva sälja sina hus för att de inte har råd at betala elräkningar på 20 000 kronor i månaden. Att vi får en bostadsbubbla som spricker.
I längden blir det billigare för staten att bygga ut nätet än subventionera elpriset.
Men det handlar också om att lägga grunden för klimatomställningen. Ska vi ställa om från fossila bränslen krävs det en kraftigt ökad tillgång på el. Men var ska den komma ifrån ifall vi inte kan bygga ut överföringskapaciteten från norr till söder?
Det är i norr som det mesta av elen produceras men det är i söder som efterfrågan är som störst.
Och det tjänar ingenting till att gnälla om att sex kärnkraftsreaktorer lagts ner i söder. Nu gäller det att fokusera framåt på lösningar som kan ge hyfsat snabba resultat.
Här behöver ansvariga politiker visa prov på äkta ledarskap. Peka ut riktningen framåt och skapa en lagkänsla. Det finns något både vackert och kraftfullt i att arbeta för gemensamma mål. Människor längtar efter att vara del av en gemenskap. Att kunna dra sitt strå till stacken.
I många tyska städer släcker man belysningen på offentliga byggnader kvälls- och nattetid. Även en del butiker deltar.
Jag promenerar på shoppinggatan Kurfürstendamm en lördagskväll. Kanske var tredje skyltfönster är svart. Den bombade kyrkoruinen från andra världskriget, Gedänkneskirsche är kusligt mörk. Många byggnader nedsläckta.
Detta sparar kanske inga mängder med energi men det skapa en viss känsla av allvar. Att samhället gör något för att spara el och att de gärna vill se att medborgarna göra samma sak.
Lite av samma allvar skulle behöva delges även den svenska befolkningen.
