Min mormor var som ingen annan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-11-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Två dagar efter begravningen öppnar jag dörren till min mormors lägenhet.
Dofterna lurar mig att allt är som det ska.
I garderoben hänger hennes nya festkläder. Hon skulle bära dem på min mammas 50-årskalas. Prislapparna sitter kvar.
Förra gången jag var här var det fortfarande varmt i luften. Jag var stressad och sen. Mormor hade ställt fram fika. Toscakaka och vaniljdrömmar. Läsken hade hunnit bli matt och tom på kolsyra. Jag stannade i tio minuter. Hinner inte, sa jag. Men vi ses ju snart.
Vi sågs aldrig mer. Fredagen den trettonde tog orättvisan min mormor, hon slukades av oktoberhimlen från en flerfilig motorväg i Turkiet.
Nu är jag här för att ta avsked. Jag bottnar fortfarande inte i känslan av att hon är borta. Sorgen är ful och rastlös. Vill slåss, men saknar strid.
Jag sätter mig vid köksbordet. Drar till mig ett nedklottrat anteckningsblock. Det är hennes. På baksidan av ett recept på halstrad lax börjar jag skriva. Minnen som aldrig ska lämna den tummade papperslappen, men som måste skrivas ned.
Vi hade en speciell relation, mormor och jag. Det var hon som tog emot 13-åringen som rymde hemifrån. Det var hon som alltid hade tid för 21-åringen när han ringde. Saknaden är ett stort, svart hål.
Vardagsrummet är tyst och tomt. Jag tittar ut över Hästbacken. Nedanför polisstationen ligger den röda lilla stugan där mormor drev sin frisersalong. Äldre kunder brukade hon gå och hämta. När hon hade permanentat dem vackra följde hon dem hem igen. Godhet är tyvärr ett slitet ord. Det borde ha sparats åt henne.
Nu försöker jag svälja ilskan och bitterheten. Jag vill ha vackra minnen. Min mormor Lilly var en enastående människa. Säg, hur kan man, med sådan integritet, leva ett helt liv utan att skaffa sig en enda fiende? Hur kan man finnas till för alla, utan att själv ta någon plats?
Min mormor kunde.
Jag gråter inte längre. Tårarna tog slut i kyrkan. Jag ska gå nu. Mormor är inte här. Lägenheten är inte längre hennes. Den är ett skal av dofter och minnen.
Mina små papperslappar stoppar jag i bröstfickan, nära hjärtat.