Pedofilen har inte valt sin sjukdom
"Jag har inte valt att vara pedofil." Så sa den unge mannen som kallade sig Hugo. Det var två år sedan. Jag bär det med mig sedan dess.
Pedofilen Hugo önskade sig aldrig sjukdomen. Han är självhatisk. Han är skräckslagen och full av avsky inför sina brott. Han behöver hjälp.
Är detta viktigt?
Jag tycker det. Vi kan inte bekämpa sexualbrott mot barn genom att ha poliser på förskolan. Och pedofiler kommer inte sluta leva ut sina fantasier om de inte betraktas som svårt sjuka som behöver rätt hjälp.
"Hatet mot pedofilen leder inte till färre övergrepp, tvärtom ökar den skammen, tystnar och trycker ner honom i en skuggtillvaro där han inte vågar söka hjälp och där de perversa fantasierna frodas", skriver Börje Svensson i en ögonöppnande bok om sexualbrottslingar, "De mest hatade" (Ordfront).
Hugo fick kvalificerad hjälp. Han tar en medicin mot tvångstankar. Han går i terapi och har låtit installera ett program i datorn som gör det omöjligt att gå in på pornografisajter.
Ingen begriper hatet bättre än han. Han förklarade, en experts råd till en mamma:
"Det blir fel att bilden av pedofilen är en äcklig gammal gubbe som lockar till sig barn med godis. Om man tänker så missar man andra pedofiler, och övergreppen inom familjen. Försiktig ska man vara med de som vill sitta barnvakt jämt och så. Lita på magkänslan, skulle jag vilja säga. Föräldrar som har bra kontakt med sina barn känner i magen om den här personens intresse för barn är sunt."
Jag hoppas att det går bra för Hugo, en vänlig ung man på drygt 20. Hugo sa då att han inte längre behöver undvika barn. Han tänker alltmer sällan sexuellt på pojkar. Han kommer att leva sitt liv utan ömhet och kärlek, studera och arbeta.
Han nämnde att på kvällen innan han somnar brukar han tänka att han skulle skjuta sig om han ägde en pistol.