Gärna en ny tv, men inte till vilket pris som helst
I vår familj går vi fortfarande klädda i djurhudar och tittar på tjock-tv. Efter upprepade påstötningar från socialt håll hade jag tänkt ta ett steg uppåt på evolutionsskalan, från futtiga 32” och med skatkontakt till det nya med hajdefinition och trede.
Jag hade bestämt mig för att vara pappan som fixade en ny tv lagom till jul. Dock kom det nåt emellan, och julen blev grynigare och mer lågupplöst än någonsin.
Det var okej. Vi spelade sällskapsspel och hade kul i stället.
Men på juldagens mörka eftermiddag var det ändå något som skavde och i en reklampaus visade dom upp knark i form av bländvita
superslimmade apparater med knivskarp bild och till synes fantastiskt innehåll. Jag slog av dammet från vadmalsbyxorna och gjorde mig beredd att inställa mig vid närmaste inköpslada.
Då skedde tre saker i snabb följd:
1. Just som jag reste mig ur soffan kom plattskärmskyrkans galne överstepräst in i bilden, och vrålade okontrollerat ut sin predikan om det förestående priskriget. Jag upplevde en kombination av skam och skräck. Tänk om någon skulle se mig i just den butiken ... och tänk om jag skulle möta just den galne mannen i levande livet.
2. På webben ser jag ett nyhetsinslag från USA där människor stormar ett varuhus för att komma åt ett par gympadojor av en ny modell. Man ser hur barn trampas ner och blir liggande livlösa när deras föräldrar hellre satsar på att komma först till skorna.
3. Och i den lokala tidningen läser jag en ögonvittnesrapport från reastarten i några elektronikbutiker där folk löpt amok. Inga dödsfall, visserligen, men ”det stormade in folk, de hoppade över grindarna vid entrén, sprang, ramlade omkull ... det var helt galet”.
Så jag bestämde mig.
Gärna en ny tv, men inte till vilket pris som helst.
Jag har inget principiellt emot att spara en tusenlapp. Men jag skulle skämmas för att springa benen av mig för att spara en tusenlapp på det sättet. Jag skulle hellre betala för att slippa gå på mellandagsrea i en köplada.
Detta är naturligtvis höjden av snobbism. Men jag är hellre en snobb än att jag deltar i den ovärdiga cirkus där rovdjuren (kunderna) hetsas till hysterins brant av domptörerna (handlarna).
Därför tänker jag i lugn och ro knyta min fluga och putsa skorna innan jag spatserar i väg för att stötta den lilla handlaren i kvarteret här intill – som inte har råd att skrika sig hes i reklamfilmer.