De vill väl – men bjuder in våldet
En ordförande för en anrik idrottsklubb kramar en tidigare dömd anhängare som bär ansiktsmask under en stökig marsch på väg mot ett stort derby. Hur inkluderande ska svensk fotboll egentligen vara? Det är frågan som dominerat svensk fotbolls- och supporterjournalistik de senaste dagarna. Och om du vill ha ett tydligt svar på den frågan får du leta dig vidare.
Det här är, som vanligt, mycket mer komplicerat än så.
Låt mig börja så här. Jag tror på idrottens enande och inkluderande egenskaper. Själv spelar jag rugby. Mina lagkamrater har alltid kommit från olika håll och bakgrunder. Det var så när jag spelade för ett juniorlag i Frölunda och det är likadant nu när jag lirar för Hammarby.
Några har varit advokater, andra kriminella. Bakgrund, färg eller yrke är obetydlig inom rugbyn, vill jag inbilla mig. Att Sveriges största idrottsförening, AIK, jobbar efter samma filosofi är något jag älskar. Fler borde göra det. AIK vill och ska vara inkluderande. Alla är välkomna. Alla får en chans. Och nästan alla får en till.
Att AIK:s ordförande Johan Segui kramar en AIK-anhängare med en våldsam bakgrund är därför inte särskilt konstigt. Det passar in i filosofin.
Men när blir filosofin ett problem? När ska Segui vägra att krama en anhängare förrän han tagit av sig rånarluvan?
Min kompis Viktor extraknäcker som hardcoresupporter. Han är allt man önskar i en supporter. Han andas verkligen sin klubb.
Vi har i tre års tid haft hetsiga diskussioner om fotboll. Även så i går. Det hela började med att jag laddade upp en bild på en grupp killar i svarta jackor som bar rånarluvor under matchen mellan Elfsborg och AIK. Under bilden skrev jag: “Svensk fotboll”.
Det var en provokation. Jag visste att han och andra skulle hugga direkt. Att försvara supporterkulturen är något han gärna gör. Jag förstår att han måste göra det. Sveriges fotbollsfans förtjänar mer än krigsrubriker var och varannan vecka.
Vi pratade ett tag. Om supporterkultur och bengaler. Och om huliganer. Han ställde en fråga. Kan en huligan bli en supporter?
Absolut. Hela inkluderingsfilosofin går ut på det. I rätt miljö förändras de flesta.
Men det finns ett problem. Huliganer fungerar ofta som kriminella nätverk, med egna lagar och en egen kultur. De nästlar in sig och vill ta över. Ibland lyckas de. Det här är ett samhällsproblem.
Det är vuxna män som lockar till sig yngre. Och just nu gömmer de sig bakom fotbollen. I längden innebär det att den inkluderande filosofin får motsatt effekt.
Klubbarna vill väl, men det är de själva som bjuder in våldskulturen, oavsett om klubben heter AIK, Hammarby, Djurgården eller IFK Göteborg.
Så återigen, hur inkluderande ska svensk fotboll egentligen vara?
Och när är det dags att sluta kramas?
Rätt – men fel
I april i år tågade flera tusen supportrar från AIK genom Borås gator inför mötet med Elfsborg. 500 av dessa var maskerade med rånarluvor. Det är olagligt. Bara 150 poliser fanns på plats. De valde att inte ingripa. ”Maskering är ett bötesbrott, där är det inte rimligt för oss att använda våld, och vi vill inte heller att Borås ska bli sönderslaget efteråt. Det finns en del som vi måste släppa för att inte sätta i gång något värre”, säger polisen. Det var ett smart beslut. Men visst låter något helt fel?