Manhattan runt - på två smala hjul

Cykelturen rena adrenalinkicken

Hjärtat sitter i halsgropen när jag vinglar ut på Broadway. Men efter bara några kvarter har New York blivit min stad.

Inget slår adrenalinkicken att trängas med gula taxibilar på Manhattan – på cykel.

Columbus Circle utanför Central Park är full av folk trots den tidiga timmen. Jag har lyckats virra förbi parkentrén tre, fyra gånger i mina försök att hitta rätt cykeluthyrare. Varje gång blir jag påhoppad av guider som erbjuder en guidad promenad genom Central Park. Men jag har större planer. Jag ska ta Manhattan. På cykel.

När jag väl hittar rätt tittar guiden Charlie Boh skeptiskt på min kjol.

– Vi kan korta turen lite om du känner att du inte orkar hela.

Jag borde vetat bättre. Cykling i den här modemedvetna stan kräver förstås designershorts.

Jag förklarar att jag faktiskt cyklar

ett par mil till och från jobbet varje dag. ­Ibland i just den här kjolen. Jag ser på Charlie att han inte är övertygad.

Men vi ger oss av i alla fall – efter att jag skrivit på ett papper som befriar Central Park Bike Tours från allt ansvar om jag ramlar av cykeln.

Jag erkänner. När vi börjar cykla nedför Broadway är jag skitskraj och förmod­ligen livsfarligt vinglig av nervo­sitet. Men lagom till vårt första stopp på Times Square har jag blivit varm i cykelh­jälmen.

Snabbt inser jag att bilarna inte är det största hotet. Det är fotgängarna, som går rakt ut i gatan utan att titta. Charlie demonstrerar hur ett högt ”Hey!” får dem att skingras. Ringklockan är det ingen som hör.

– Och kör du på någon, ta bara ­deras plånbok och dra vidare. Det här är ju ändå New York!

Charlie är, naturligtvis, skådespelare egentligen. Guide­jobbet har han bara för att betala räkningarna. Han flyttade hit från New Orleans i början av året. Nu bor han i Brooklyn, men trots att han egentligen tycker att cykel är ett överlägset transportmedel i New York cyklar han aldrig privat.

– Jag gjorde det i början för att lära mig hitta, men nu får jag nog i jobbet.

Färden går söderut, med stopp vid Madison Square, Union Square och Washington Square. Charlie pekar ut ­både turistfällor och egna favoriter. De stora gatorna är enkelriktade och har sär­skilda cykelfiler. Det gör trafiken lättläst.

Keps, vattenflaska och solkräm är ett måste om du cyklar en varm sommardag. Lukterna är det inte mycket att göra åt. En mustig arom av rutten fisk, sopor och restaurangavfall attackerar när vi svänger in på Chinatowns bakgator för att ta oss över Manhattan Bridge.

På Brooklynsidan ligger Dumbo (Down under Manhattan Bridge Overpass), där gamla fabriker blivit snordyra lägenheter med otrolig takhöjd. Jag spanar efter kändisar bland de tidiga lunchgästerna på trendiga River Cafés uteservering, men ser inga.

– Det där är ett ställe för kvällar och nätter – om man har råd, säger Charlie.

Att cykla tillbaka in på Manhattan över Brooklyn Bridge är mäktigt. Jag föreställer mig ”New York, New York” som bakgrundsmusik där jag rullar fram, och föraktfullt fnyser åt turisterna med sina kameror. På ett par timmar har New York blivit min stad.

Men tre timmars cykling i dammig storstadshetta känns i kroppen, och jag vill se platsen där World Trade Center stod. Vi parkerar cyklarna vid platsen. Stämningen är märkligt stilla, det är omöjligt att inte bli berörd.

Vi svalkar oss i New York-stil – en iste på Starbucks – och fortsätter mot Battery Park med utsikt över frihets­gudinnan och färjorna mot Staten Island och immigranternas Ellis Island.

Där är det bara att vända norrut igen. Hela stranden mot Hudsonfloden är full av joggare, hundägare och barn­familjer. Charlie drar färgstarka historier om vartenda område. Det är cykelväg, jag slipper panikkolla trafiken och kan njuta av hans monolog.

Efter fyra timmar är vi tillbaka. Jag är svettig och dammig, men adrenalinhög och otroligt nöjd.

– Grattis, du har just cyklat 25 kilometer, säger Charlie.

Så flinar han till:

– I kjol.

Läs också:

Sara Berggren