Las Palmas har hittat sin melodi

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-30

Gran Canarias huvudstad har en ny framtoning - som är svår att motstå

Trist turistgetto, tråkcharter och en massa menyer på svenska?

Glöm det! I Las Palmas finns den delikata blandningen av vanlig, spansk storstadspuls och skönt strandliv.

Det är dags att öppna ögonen igen för svenskarnas gamla semesterfavorit.

Tänk så enkelt det kan vara. En lång, lång strand med fin, gyllenbrun sand. Utanför ett rev som lugnar ner de värsta vågorna - de får surfkillarna där ute ha för sig själva.

Ovanför stranden löper en lika lång strandpromenad. Den kantas av byggnader från 1960-talet och framåt. Det är bilfritt. Här och var ligger uteserveringar som lockar för en café con leche eller kanske en lunch.

Människorna som rör sig här är en blandning av bofasta, spanjorer och besökande turister från främst norra Europa. Så enkelt är livet runt Las Canteras - Gran Canarias charmigaste charterstrand.

På Casa Suecia häller Susy Falcon upp filterkaffe och serverar morotskaka. Den här serveringen är bara fyra år gammal. Originalet från 1961 ligger några kvarter längre söderut.

- Min pappa är spanjor och äger båda ställena - någon svensk ägare har inte funnits på 25 år. Men pappa åker ofta till Sverige och kollar in fiken där, säger Susy Falcon.

Inte undra på att fikat smakar som hemma, tänker vi och mumsar i oss till sista smulan. Runt omkring oss sitter mest spansktalande gäster och skvallrar över kaffekopparna. Vid fönstret hittar vi Helmer Backlund, 80 år, och Kerstin Sund, 72 år, från Stockholm. De håller just på att avsluta varsin räkmacka.

- De är jättegoda! De måste ni prova, säger Kerstin.

Ända sedan början av 1960-talet har de kommit till Las Palmas för att fly undan den svenska vinterkylan.

- Det var väldigt annorlunda på den tiden. Det fanns inga hotell på playan alls, bara envåningshus där fattiga fiskare levde, säger Helmer, och ger oss en snabblektion i kanarisk nutidshistoria.

Han berättar hur de flög hit i propellerplan, bodde på små pensionat och åt med familjen. Snart revs fiskarbostäderna för att öppna för den inkomstbringande charterturismen. Samtidigt patrullerade Francoregimens militärer på gatorna.

Runt 1970 hade turismen nått sin kulmen och Las Canteras var fullproppad med soldyrkande turister.

- Det gick inte att röra sig på stranden och det var nästan omöjligt att få en stol, minns Kerstin Sund.

Efter hand drog charterresenärerna ner till de nya turistorterna på sydkusten. Lägenhetshotellen i Las Palmas köptes upp av förmögna fastlandsspanjorer. Den värsta turisthysterin här i norr lugnade ner sig.

I dag har staden hittat en skön stil, kanske mer sansad och cool än någonsin. Jag tänker att det här vore perfekt för svenska ungdomar som är nyfikna på det spanska livet och samtidigt vill ha sol och bad.

Men tyvärr lyser de med sin frånvaro. Turisternas medelålder hamnar långt över 50-strecket och den heta pulsen är det spanjorerna själva som står för.

Bakom strandpromenaden breder ett rutnät av gator ut sig med små barer där gubbarna snackar fotboll, gammaldags underklädesbutiker för damer och otrendiga restauranger. Vid hamnområdet tränar några unga killar hopp bland graffitimålade skateboardramper.

Vi tar en taxi de dryga tre kilometrarna till Gamla stan, Vegueta, samt grannområdet Triana.

Det är fredagkväll och just den här helgen pågår en jazzfestival. Utanför Teatro Guiniguada lyssnar en stor folksamling på livemusik. Väninnorna Pepa Alarcón Adalid och Inma Hernández Mouroy njuter. De brukar gå hit nästan varje helg.

- Vi äter, dricker vin och träffar folk, säger Pepa.

- Här är mer bohemiskt, lugnt och intimt än inne i city, säger Inma. Och så träffar man alltid några man känner.

När vi trampar runt på de över 500 år gamla kullerstensgatorna, kantade av vackra husfasader från olika tidsepoker, möter vi förvånansvärt få turister. Och ärligt talat, efter att ha vistats vid charterorterna på sydkusten några dagar känns det riktigt befriande.

Så ramlar vi plötsligt på ett par blonda tjejer utanför Christofer Columbus museum, Casa Colón. Helena Kiiski, 53 år, har besök av sin syster Jaana, 46 år, från Helsingfors. Helena bor i Las Palmas sedan några år tillbaka. Hon berättar entusiastiskt om hur hon föll pladask för staden.

- Första gången jag var här tänkte jag direkt att "det här är mitt ställe".

Hon for hit som sjukpensionär, av hälsoskäl. Till på köpet mötte hon kärleken, 50-årige Juan José Rodriguez Godoy.

- Innan jag kom hit var jag deprimerad och nedstämd. Nu mår jag toppen och vill inte flytta tillbaka till Finland, säger hon, till synes full av energi.

Det är midnatt och nattlivet myllrar sedan spanjorerna avslutat sina sena middagar. Barerna fylls med pratglada människor och på bänkarna hånglar förälskade par. Men det dröjer ännu ett par timmar tills det blir drag på nattklubbarnas dansgolv.

Då är det å andra sidan bara att släppa loss, ända tills solen går upp över palmernas stad.

Malin Husár

Följ ämnen i artikeln