100 mil danska dyner

Resa testar familjesemester i Jylland – med husbil

Sanddyner, hav, Legoland och 30 miljarder ton salt.

Danska Jylland är perfekt för barnfamiljen.

Resas reporter Bo Svernström tog med sig familjen i husbil.

– Kommer inte den där stora husbilen nu?

Klockan är halv åtta på morgonen och Mira, 4, väntar otåligt på att vi ska åka. Först på eftermiddagen får vi hämta den. Då hoppar hon av förväntan.

– Va stor den är!

Loke, ett och ett halvt, gör stora ögon medan mamma Erika, 37, är mer skeptisk.

– Herregud, hur ska det här gå på två kvadrat golvyta?

Men det finns dusch och toalett, kök med rinnande vatten och kylskåp. Ovanför förarhytten finns ett sovloft och längst bak breder en dubbelsäng ut sig.

Erika låter sig inte övertygas bara sådär, men hon spänner i alla fall fast sig och Mira vid soffbordet.

Vi kör från Stockholm till Göteborg för att ta färjan till Fredrikshamn. Bilen kränger och svajar i sidvinden. Att köra om en långtradare är ett obehagligt vågspel.

Men att åka med är en njutning. Mira och Erika lägger pussel på soffbordet. Loke sitter bakvänd i framsätet och tjoar över flygplan, bilar och sjöar som han får syn på.

Både Mira och Loke strålar. Erika är motvilligt förnöjd.

Färjan över Kattegatt tar tre timmar och prick klockan halv tolv kör vi i land.

– Är det här Danmark, frågar Mira.

– Ja, svarar vi. Nu ska vi till Skagen, en liten stad längst upp i norr.

På vägen passerar vi små byar med låga, sandgula stenhus, gamla sneda korsvirkeshus och massor av cyklister. Vägarna är svagt böljande. Karga gräsbevuxna sanddyner avlöser små dungar av vindpinade tallar.

Vid skylten”Råbjerg 5” svänger vi av för lunch.

Vi ville egentligen till Råbjerg Mile, Danmarks största sanddyn, men hamnar istället vid Råbjerg kirke. Det spelar ingen roll: med kök och toa kan vi stanna var som helst. Vi plockar fram hela campingutrustningen, bord och stolar, fäller ut markisen och dukar fram mat.

Sedan sitter vi där i sommargrönskan och ler mot cyklisterna.

– Det här känns otroligt mycket svensson, säger Erika lite generat.

Men vad gör det: det är ju trevligt.

När vi kommer fram till Grenencamping precis utanför Skagen börjar det regna. Vi pysslar lite inomhus och undrar vad man gör på en camping i regn. Våra danska campinggrannar sitter i sitt förtält och läser tidningen och ser lite ledsna ut.

Det är inte vi.

– Vi åker ut till den tillsandade kirke, säger Erika. Så kan vi äta middag där sedan.

Det är en 400-årig kyrka, som nästan helt täckts av sanden. Bara kyrktornet sticker upp ovan mark idag.

Det regnar fortfarande när vi kommer fram. Vi lagar pasta med köttfärssås i en behaglig inomhusvärme. Barnen leker i sängen och regnet smattrar hemtrevligt.

– Titta vilka fina paraplyer, röda och svarta, säger Mira och tittar ­intresserat på några blöta turister som snabbt tränger ihop sig i sin nedimmade bil.

Själva sitter vi bekvämt vid köksbordet. Vår tanke är att regnet ska hålla upp lagom tills vi ätit middag.

Det gör det inte. Tvärtom. När vi till slut drar iväg regnar det mer än någonsin.

Kyrkan sticker upp som ett klocktorn. Det ser alldeles normalt ut. Om man inte visste att hela kyrkoskeppet finns flera meter under sanden.

Barnen är inte heller imponerade.

– Det finns monster i skogen, säger Mira ängsligt och vill därifrån.

Det finns andra monster också, husbilen till exempel. Tillbaka på campingen backar jag på ett träd när vi ska ställa oss på vår plats. Ena staget till cykelhållaren bak blir krokigt. Jag och Erika grälar högljutt om vems felet är: jag som backat eller hon som stått bredvid och guidat mig. Vi enas helt orättvist om Loke. Han protesterade så högljutt när mamma gick ut att jag aldrig hörde när hon ropade.

Men husbilen kräver mer: strömmen ska kopplas in, cirkulationspump till elementen och kylskåp ska slås om till 230 volt, två kraftiga stöd ska vevas ned baktill i bilen.

I morgon ska toalettkassetten tömmas, nytt färskvatten fyllas på och det gamla spillvattnet tappas ur. Innan vi fått ordning på oss själva och allt annat är det midnatt.

Söndag. Sömniga frukostbestyr pågår överallt i husvagnarna. Men inte i vår husbil. Medan jag kokar Me i köket och Erika duschar, försöker Loke stoppa ned leksaker bakom elementen och kleta ut mjukost över soffan. Mira klättrar upp till loftet och kastar ut leksaker.

En sak är klar: husbilar är inte gjorda för små barn. Sängarna är höga, textilerna ömtåliga och det är fullt av små springor och knappar.

Men det funkar. Till och med att duscha. Och toalettstolen är fiffigt svängbar så man slipper sitta med knäna under hakan.

Men vi ska inte säga något.

Mitt emot oss står familjen Andersséns husbil från Vasa i Finland. Utanför står sex par stövlar uppradade. De tillhör fyra barn och två vuxna.

– Det är femte året vi har husbilen. Det är jättebra. Fast det kräver planering, säger pappa Dag, 43.

Jim, 8, Joel, Josefin och Emma, 11, gillar också livet i husbil.

– Man ser nya saker hela tiden, säger de.

Och när det regnar?

– Då kör vi, skrattar Dag.

Det gör vi också. Mot ­ljuset. För idag ska vi se Grenen, ­sandudden där Kattegatt och Skagerrak möts längst ut på Skagen.

Vi tar Sandormen ut till udden, en skumpig traktorvagn som kör turisterna den sista biten. Loke skrattar hela vägen för att det ­hoppar så roligt.

Det luktar hav. En pojke ­plockar snäckor i strandbrynet. Den sista lilla smala sandremsan som skiljer haven åt går vi till fots, men tyvärr inte barfota. Vågorna slår över oss och vi blir ordentligt blöta.

– Det är läskigt, gnyr Mira.

Loke däremot tycker att det är fantastiskt att ha två hela hav att plaska i och springer rakt ut i Kattegatt när han blir bortmotad från Skagerrak.

Men det är ljuset som lockar här ute. Det är verkligen speciellt, nästan skimrande.

Det tyckte Anna och Michael Ancher också, två av de berömda målarna som verkade här i slutet av 1800-talet, och vars hem idag är ett museum.

Vi går dit. I trädgården försöker jag förgäves hitta miljön från tavlan ”Hip hip hurra”, som föreställer en lunch i Anchers trädgård. Den lilla flickan på tavlan är hon som upplåtit hemmet till museum. Men barn är inte lika välkomna idag.

– Oj, oj, ropar damen som säljer entrébiljetter till museet när hon får se oss.

Vi går runt i filttofflor och tittar på konstnärsparets gamla sällskapsrum, den fina salongen, ateljéerna, köket och ­tvättstugan. Överallt hänger tavlor och skisser. Allt är larmat, inget får röras.

Då är sommarstaden Lønstrup på västra Jylland roligare. Vi hade tänkt gå en snabb tur genom staden, men istället blir det glass till Mira och Loke vid den ­typiska jylländska sandstranden med sina branta gräsvallar och sin höga klintkust.

Ännu mer särpräglad blir ­kusten vid Rubjerg Knude fyr strax intill ­Lønstrup. Här anlades på 1920-talet en gräs­plantering för att hindra sandflykten. Men istället växte sanddynen så mycket att fyren inte längre syntes från ­havet. 1968 togs den ur bruk. Och idag ­håller den på att helt begravas i sanddynerna.

Det blåser hårt från väster och vi får sand i munnen, på kläderna och i håret.

– Jag fick guld och silver, säger Mira som kommit först till toppen efter tio minuters sandklättring.

Vi står uppe på kammen av sanddynen. Hela horisonten fylls av gul, fin sand, blå himmel och havet utanför – det ser ut som ett stycke öken mitt i Danmark.

– Ser du, säger jag till Mira, hur sanden vandrar från den ena sidan av dynen till den andra.

Hon står med ryggen mot vinden och ser hur ­sandalerna fylls med sand. Utanför slår havet in och äter upp sandklinten från sitt håll.

Vi fortsätter bilturen förbi Marups kirke, förbi hästgårdar och oändliga rader med sanddyner mot Løkken, en klassisk badort på Jyllands västkust. Försiktigt snirklar vi oss igenom de trånga stadsgatorna ned mot stranden.

Vi parkerar tio meter från ­bränning­arna. Här får man nämligen köra bil på stranden. Bakom oss ligger de typiska vita badstugorna i långa rader. Det blåser fortfarande. Vi gör te och saft, tar fram sockerkaka och tittar ut på påpälsade turister.

– Det är ju riktigt mysigt med husbil, säger Erika. Och det här måste ju vara årets häftigaste fikaställe.

Barnen ligger tysta på sängen och tittar ut över havet och vågorna.

Måndag Sol, sol, sol. Äntligen klarblå himmel. Idag ska vi bada!

Men först vill barnen leka vid campingen, sedan ska Erika titta på ­keramik i Lønstrup, som är känt för sina många hantverksbutiker. När vi äntligen kommer iväg, regnar det.

– Vi SKA bada, säger jag envist. Vi åker till Mariager och badar i Döda havet.

Här finns Danmarks saltcenter. Av en slump stötte man på en gigantisk salthorst. Den är fem kilometer djup och tre kilometer bred och väger runt 30 miljarder ton. Det är ­tillräckligt för att Akzo, som gör bordssalt av saltstenen, ska kunna fortsätta de närmsta 16?000 åren.

På Saltcentret kan man åka ned i en saltgruva, se hur man framställde salt förr – och bada i en minikopia av Döda havet.

Vattnet i den lilla basängen är 37 grader varmt och har en salthalt på dryga 30 procent. I norra Bohuslän där vattnet är saltast i Sverige håller det runt 3,3 procent.

Jag sätter mig ned och sträcker ut mig i vattnet. Plötsligt flyter benen upp. När jag lägger mig ner blir allt tyst och jag flyter tyngdlöst i den lilla bassängen.

– Det känns som om någon håller i en ,säger Erika hänfört.

Barnen är mer skeptiska. Mira får salt i munnen och skyndar fram till duschen bredvid bassängen för att skölja bort saltsmaken. En droppe på tungan smakar som en tesked rent salt. Loke råkar gnugga sig i ögonen med saltvatten på händerna och gråter högljutt över smärtan. Men när Mira sköljt av sig för sjuttonde gången vill hon inte gå därifrån.

Mariager är en liten charmig stad intill en djup havsvik. Vi äter glass och tittar på de vackert gulmålade husen med blekrosa klängrosor, som gett staden dess smeknamn, rosornas stad.

– Titta, vi fick pengar med hål i och hjärtan på, skrattar Mira förvånat när hon synar den danska tvåkronan vi fick tillbaka från glasskiosken.

Tisdag. Vi vaknar till ett skyfall. Men det struntar Mira i.

– Ska vi inte åka till det där legolandet nu, frågar hon irriterat.

När vi når Billund har det slutat regna. Vi parkerar bilen vid en ödslig parkeringsplats utan någon service.

– Jag är kissnödig, säger Mira.

Båda barnen är griniga och hungriga efter bilfärden – mamma också. I en vanlig bil är detta en jobbig situation för pappa. Nu går Mira på toaletten. ­Erika lagar lunch och jag och Loke tittar på flygplanen från flygplatsen intill.

När vi går in genom grindarna är hela familjen på topphumör. Vi tittar på miniland, åker legotåg och legohelikopter. Mira studsar före och tittar fascinerat på alla små hus, båtar och flygplan i??lego.

– Det var jätteroligt, säger Mira om legosafari på räls. Jag såg giraffer, elefanter och fåglar. Och jag körde jättebra.

Det tar tid att gå runt.

– Det är så välgjort med så många detaljer. Till exempel en mås i ett träd, som man nästan inte ser. Inget gnisslar eller är solkigt, säger Sara Frisk, 26, från Helsingborg som är här med sin mamma och son.

Framåt eftermiddagen ser föräldrarna mer målmedvetna ut, barnen tjurar och energin är på upphällningen. Men det går inte att undvika Legobutiken vid utgången. Vi kommer ut med en låda blandat lego – och två sovande barn.

Onsdag. Sol. Dofterna ändras från blött regn till sommar. Vi använder bilens luftkonditionering för första gången.

– Äntligen, säger Erika. Nu åker vi och badar. I havet.

Vi är på Djursland, udden som sticker ut mitt på Jylland. ”Långsträckta sandstränder med fina sanddyner”, står det i vår broschyr om Gjerrild strand. Men vi kör fel. Och fel igen. Vi bråkar om kartan och vägvalet.

– Varför kör du fel pappa, undrar Mira när vi till slut hamnar vid en återvändsgränd längst ut vid Sangstrup: en liten hamn med några uppdragna fiskebåtar och absolut inget mer.

Egentligen gör det inget. Landskapet här i Jylland är yndigt – charmigt – som det heter i den danska nationalsången. Vi kör igenom intensivt gröna bokskogar, långsträckta alléer utmed ängar och åkrar. Det luktar gödsel från jordbruken uppblandat med sommardofter från blommor och växande kornfält.

Och till slut kommer vi rätt. Vi breder ut filtarna, plockar fram baddräkter, hink och spade och badbollar.

– Det är lugnt här än så länge. Till och med i Fjellerup finns det nästan inget folk, säger Nick Schreiter, 30, från Dresden i Tyskland.

Mira gräver i sanden, Loke leker i havet men tycker att vågorna är läskiga. Rätt som det är sköljer de över hans sandaler.

Jag försöker bada, men redan när jag kommer till knäna gör det ont.

– Äh, du ska inte känna efter, säger Erika och går bestämt ut i det långgrunda vattnet. Hon är snart tillbaka:

– Brrr, det var kallt, max 13 grader.

Lunch. Efter fem dagar har vi insett en sak med husbil: man blir fet. Med två gasolplattor, ingen ugn och ett trångt kök blir måltiderna enkla. Korv och potatis­mos, pasta och köttfärssås, pasta och bacon. Med noll motion är resultatet förödande för strandlivet.

Efter lunch hade vi velat åka ut till akvariet i Kattegattcentret i Grenå och klappa på rockorna som finns där. Men solen strålar fortfarande så istället åker vi ut till Djurs sommarland med siktet inställt på vattenlandet och varmt vatten.

– Undskyld, säger badvakten till oss. Vi stänger nu.

Snöpligt nog stänger vattenlandet en timma tidigare än övriga parken. Så istället åker vi karuseller, hästbana, djungelbåt, minitåg och en liten bergbana. Men det börjar bli en trött skara som går runt i värmen.

– Jag vill åka hem, säger Mira trött. Och se på film.

– I morgon, säger vi. Då ska vi åka hem.

– Bra.

När vi på färjan nästa dag frågar henne vad som var roligast, svarar hon direkt: Legoland. Vi står på ­soldäck och ser Fredrikshamn försvinna i fjärran.

– Hej då Danmark, vinkar Mira. Ses en annan dag.

Husbilen – suverän att åka i, hemsk att köra

Det rullar 36?118 husbilar på svenska vägar. Allt fler tar hemmet med på semestern. Men hur kul är det – egentligen?

Resas testfamilj körde och levde i husbil i en vecka. Här är deras rapport.

Guide/ Jylland

Snabb fakta

Bo Svernström