På skattjakt längs Jyllands stränder

Hitta dyrbara bärnstenar - och 50 miljoner år gamla myggor

När höststormarna sveper in bryter bärnstensfebern ut.

Efter hårt väder är chansen som störst att få fatt på de gyllene bitarna av förhistorisk kåda.

Följ med på bärnstensjakt längs danska Jyllandskusten.

Med jackorna tätt åtdragna strövar vi fram längs den oändliga sandstranden. Kulingen från igår har lagt sig, men vågor med vita skumkanter rullar fortfarande in mot land. Det doftar salt och tång.

Vi befinner oss på en vindpinad udde på Jylland, så långt ut mot Västerhavet man kan komma. Bakom oss reser sig Blåvands Huks strama vita fyr.

Överallt har havet drivit upp strandfynd: drivved slipad av sand och vågor, små rosa snäckor och blå musselskal, mattslipade gröna och blå glasbitar förvandlade till smycken av havet och sanden. Dramatiken förstärks av en sotsvart flagga från ett fiskegarn och en vitnad fågelskalle, med lång, böjd näbb. Vi samlar lite förstrött in de vackraste fynden, men vi drömmer om bärnsten, strandletarens högvinst

Farligt nära kvicksanden

Vi har färdats på randen till Västerhavet från Skagen och ner längs hela den jylländska kusten. Över vägbankar med havet på ena sidan och de stora grunda fjordarna med sina musselodlingar och vadarfåglar på den andra. Vi har kört ute på själva stranden, på ”vägar” bara markerade med käppar, i en blandning av frihetskänsla, förtjusning och svag oro över havets närhet. För vi har sett bilar, som vågat sig vid sidan av vägmarkeringarna, fastna i kvicksand medan högvattnet obevekligt närmat sig, och vi har begrundat fyrar kvävda av sanddyner.

På Jyllandskusten om hösten är det havet och vinden som bestämmer.

Vi har skannat av kilometervis med sandstrand, rotat bland ruttnande tång och petat oss igenom drivor av snäck- och musselskal. Det har ofta känts hopplöst, ja skrattretande naivt, att inbilla sig att vi skulle kunna hitta en bärnsten i detta oändliga kustlandskap. Men bara att vandra fram och uppleva havet på allvar, och dessutom sällan ha mer än en mil till närmaste kro, är resan värd.

Så händer det. Först tror vi att det är ännu en sten eller liten glasbit som lurar oss, men det är ingen tvekan. Vi vrider och vänder fyndet mellan fingrarna medan hjärtat galopperar av glädje. Tanken svindlar. Vi har funnit en bärnsten, ett stycke förhistorisk kåda från de tallskogar som växte här i Norden då insekterna var jordens herrar. När solen skjuter ett strålknippe genom molnen får den lilla honungsgula stenen liv.

Det är ett stycke magi vi håller i vår kupade hand.

Nu lossnar det, vi vet bättre hur och var vi ska leta och det ger resultat, igen och igen. När dagen lider mot sitt slut rasslar något tiotal pyttesmå bärnstenar i en liten burk i fickan, men vi har också några större på ett par centimeter.

Vi vill inte sluta...

Vi vill inte sluta trots att vinden har blåst oss trötta och kylan för länge sedan trängt igenom kläderna. Bärnstensfebern har drabbat oss och redan på vägen tillbaka till bilen planerar vi för en tidig nästa morgon längs stranden. De många butikerna med sina bärnstenshalsband lockar inte längre. Nej, nu ska vi plocka ihop till våra egna smycken.

På närmaste kro tinar vi våra stela kroppar vid bokvedsbrasan – och upplever sensationen att den varma bärnstenen fortfarande doftar kåda, efter femtio miljoner år

?

Ingegerd & Peter Kranz (resa@aftonbladet.se), text och foto