Välkommen till Isle of FRIGHT!

Isle of Wight - spöktätaste ön i hela världen

På Isle of Wight finns fler spöken per kvadratmeter än på någon annan ö i världen. I staden Newport kan du gå en guidad tur i kvarter fulla av dränkta pigor, hängda stalldrängar och osaliga pestoffer.

Det är en dimmig kväll i Newport på Isle of Wight i södra England. Vi står utanför puben Castle Inn på High Street, ett klassiskt hak för smugglare under 200 år. Och för spöken.

Isle of Wight är den mest hemsökta ön i världen (säger öborna själva) och i Newport duggar det extra tätt med osaliga andar från strypta tjänsteflickor, självmördare, avrättade smugglare och halshuggna adelsmän.

På Castle Inn är det stalldrängen som irrar omkring och skrämmer slag på pubbesökare med sitt glädjelösa visslande.

Just i kväll är han tyst och vi går vidare mot nästa hemsökta kvarter. Plötsligt står hon där och stirrar barskt ner på oss, Blue Jenny. Hon pryder fasaden på den före detta fattigskolan, där spökkännarna rapporterar att man kan se hennes dimmiga figur om nätterna. Det sägs också att den som har tur – eller hur man nu vill se det – kan höra henne gråta.

Gentleman från 1700-talet

Vill man inte leta spöken på egen hand finns det flera guidade turer. Gay Baldwin har skrivit flera böcker om öns spöken och arrangerar spökvandringar ledda av guiden Marc Tuckey. Han klär sig då som en gentleman från sent 1700-tal, med bara en liten lykta att lysa upp vägen med. I Newport tar han även hjälp av skådespelare – de dyker upp som mörka skuggor eller ett irrande ljus i en trång gränd.

– Det är inte för att jag inte tror att spökena verkligen finns. Men de visar sig inte på kommando. Skådespelarna ger deltagarna lite kalla kårar i alla fall, säger Marc Tuckey.

Kalla kårar

Själv är jag rätt nöjd med de kalla kårar min egen fantasi lockar fram. Bara tanken på att leta spöken är tillräcklig.

Klockan närmar sig elva, och det har blivit ordentligt mörkt. Enda vägen hem till hotellet går genom den smala Watchbell Lane. Här står den Svarta Damen i sorgdräkt och lurar i en port. Gränden är så trång att jag väntar mig en kall hand på axeln när som helst.

Svarta Damen syns dock inte till. Men en stor svart katt kliver fram, sätter sig mitt i vägen och stirrar på mig med gula ögon. Jag försöker gå runt den, men katten bara parerar min rörelse och fortsätter stirra. Det känns som att den är utsänd av spökena för att berätta att de finns.

Och då tror jag att jag föredrar skådespelarna.

Sara Berggren